Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vem litar egentligen på Stora Enso?

Tungt faller beskedet att Stora Enso drar ner på kartongbruket i Fors över orten men också över hela Dalarna. Företaget gör sig av med 130 anställda och räknar man in deras familjer och anhöriga är det en dystert stor händelse i länet. Få tycks egentligen ha blivit överraskade över beskedet.

Annons

Men omfattningen av neddragningen i Fors har chockat många. Runtom i landet har det på olika platser i koncernen skett slimningar och neddragningar av personal och det ingår i koncernens plan att effektivisera och rationalisera. Kartongfabriken i Fors läggs inte ner, nej, men frågan är hur man med en så reducerad personalstyrka ska klara av att upprätthålla kvalité och produktion.

Det är klart att den typ av produkter som anläggningen i Fors tillverkar har verkliga problem på marknaden som den alltmer ser ut. Det mesta som rör papper är på långsam tillbakagång i Sverige och västvärlden.
Det kan inte minst tidningsvärlden och bokbranschen vältaligt, och med desperation i rösten, vittna om. De framtida marknaderna finns enligt koncernen naturligtvis i Asien, inte minst i det väldiga Kina.

Men vem litar på Stora Enso? I våras sände SvT:s Uppdrag Granskning ett knivskarpt reportage om koncernens mörkande av enorma förluster som orsakats av ett illa genomtänkt företagsköp – ett rostigt pappersbruk utan framtid - på andra sidan Atlanten i USA. Det kan enligt Uppdrag Granskning vara så att koncernledningen faktiskt har begått lagbrott, när den putsade bokföringen så att det inte skulle se så illa ut.
Samtidigt, trots dessa förluster, delade man ut pengar till aktieägarna som aldrig förr. Och när en av företagets revisorer till slut kritiserade sin egen ledning för att man skickade pengar från den svenska delen av Stora Enso för att täcka koncernförlusterna fick denne revisor ett helvete och sitt liv sönderslaget. Summorna det rör sig om är smått ofattbara: tiotals miljarder.

Hur mycket av problemen för Stora Enso orsakas av de där svindlande förlustaffärerna? Säkert en hel del, även om det naturligtvis finns reella problem med den marknad som pappersindustrin agerar på.

I Dalarna har allt som heter Stora en särskild historisk djupklang. Stora brukar ibland räknas som världens äldsta företag – Stora Kopparbergs Bergslag bildades 1288 – och länge betraktades nog Stora som en symbol för just Dalarna, dess skogsbruk och gruvor. Till och med rödfärgen, som spred sig över hela riket, var Storas produkt.
Mycket av ryggraden i det som blev den svenska industrialismens födelse stod detta anrika företag för. 1998 gick så det ärevördiga företaget samman med det finska storbolaget Enso och huvudkontoret försvann till Helsingfors. Kvar blev en residensstad, Falun, med en viss fantomsmärta.
Det är historia nu. Men historien lever i Dalarnas skogar och mineralådror och i folks minnen. Ändlösa dagsverken, dåligt betalda, genomsläpades av Dalarnas bönder för gruvans skull.
Ja, historien lever också i nuet, som när avverkningen av det ekologiskt värdefulla Lungsjöå-området, som jag skrev om i förra veckan, genomförs av Stora Enso.

Men i dagsläget handlar det alltså om fabriken i Fors. En liten brukort gungar till. I Värmland gungar en annan till. Vad som går att göra åt det är svårt att säga.
Men jag hör att denna världskoncern lär ha en egen slogan, som lyder: re-think. Det betyder tänk om och tänk en gång till.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se