Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vemodets väldiga politiska kraft

Pianostycket Sommarsång av Wilhelm Peterson-Berger är bara två och en halv minut långt men den första melodifrasen – som stiger samtidigt som basen är fallande – kan få en sportkommentator i P4 att försjunka i drömskt vemod.

Annons

Råkar någon klinka fram den på ett piano i en aula eller hörs den ur radion en sommarförmiddag står de flesta som vuxit upp i Sverige egendomligt försvarslösa mot melodin: Den tycks ge var och en av oss rätt att, mitt i vardagen, vara vemodigt lyckliga.

När jag sagt det har litet av ett under inträffat, för kanske är jag den förste vänsterintellektuelle som hyllat ett stycke av den konservative wagnerianen och Nietzschedyrkaren Peterson-Berger. I vart fall den förste som i stycket Folkhumor – ur samma samling - tycker mig höra närvaron av en ännu ofödd Jan Johansson, jazzpianisten.

Bor det en mild och stämningsrik liten borgare i mig? Ja. I min skivsamling, som i Spotifys era alltmer börja likna antika ruiner, gömmer sig en hylla med utpräglat småborgerlig musik från förra sekelskiftet. Vilhelm Stenhammar, Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-Berger. Ibland räcker det att plocka fram CD:na och titta på dem för att vemodet ska komma. Kanske sätter jag på Stenhammars underbara stycke Sensommarnätter, eller Alfvéns Sommarregn. Då känner jag mig nordisk utan järnrör.

Peterson-Bergers första samling med Frösöblomster, där Sommarsång ingick, publicerades 1896 och med åren skulle det bli tre. Under loppet av ett sekel tatuerades dessa relativt lättspelade stycken in på den svenska amatörmusikens yngsta handleder, ja på barn, när de genomled sina pianolektioner eller ibland gladde sig åt dem. De liknar små tavlor, en samling gulnade vykort. De fyndiga titlarna bildar ett nationalromantiskt galleri och för att ta några av dem:

Sommarsång
Vid Frösö kyrka
Långt bort i skogarna
Minnen
Intåg i sommarhagen
Landskap i aftonsol
Folkhumor
Vildmarken lockar
Om många år

Varje gång jag ser ett ostämt piano som ska slängas – snart finns det inte pianon i svenska hem och i Sverige tillverkas inga längre – går tanken till alla Frösöblomster som göms i pianolådans inre. Särskilt Sommarsång har levt vidare och spelas ofta på bröllop; jag tror att den finns i orgelversion.
Sommarsång är den svenskaste musik jag vet. Men vad betyder det? Det bildade borgerskap som spelade dessa stycken i hemmen fick ett hemligt uppdrag av nationen – att bära fram det svenska. Och det gjorde de med besked: Detta är musik för etniska svenskar.

Trots det kvarstår ett mysterium: Hur kan jag bli drömsk av denna musik? Jag har ju inga minnen av borgerliga samkväm i varma sensommarkvällar, när tjänstefolk passar upp, kvinnor har stora hattar och männen röker cigarr. Men jag är indoktrinerad. På djupet är jag drabbad – ja överkörd – av vemodets politiska kraft. Vemod kan ingen försvara sig mot. Varför har vänstern så få vemodiga kampsånger? Borgerligheten har inplanterat spröda minnen i mitt medvetande som inte är mina. Gör det något? Hm. Vet inte riktigt.

Plockar i högen med nationalromantik. Stenhammar? Är han inte otroligt porträttlik liberalen PM Nilsson? Jo. Lyssnar sedan på Frösöblomstret som heter Skymning. Tycker mig där plötsligt höra spåren av verklig ångest inför mörkret som tätnar.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se