Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi är alla presidentens män

Annons

När Barack Obama besöker Sverige kommer han till sin nations femtioförsta stat. USA är inte bara den stora supermakten i världen, USA är också ett mentalt tillstånd hos större delen av planetens innevånare.

Snart ett sekel av kulturella impulser, eller regelrätt kulturimperialism, har stöpt om oss till amerikaner. Hemligheten bakom den amerikanska masskulturens framgångar är troligen att den formades i en situation där filmbolag, TV-producenter och marknadsförare var tvungna att hitta ett språk och en estetik som fungerade för en rad olika etniska minoriteter. Hur ska en TV-serie, en film eller en reklamsnutt kunna passa immigranter från Tyskland, Sverige, England, Italien, Spanien och så vidare?

Det kortfattade svaret på det blev: Skapa en hjälte, berätta om hans livs melodram och väck alla tänkbara känslor.

Obamas framgångsrika första primärvals- och presidentkampanj liknade i den meningen en masskulturell produkt. Och världens medier hakade på. Primärvals- och presidentkampanjer blir numera till ett slags Oscarsgalor och den mediala världsordningen älskar detta.

Redan dagarna innan president Obama anlände till Stockholm var hela det mediala pådraget igång. Det är som en film. Min fru ringede tisdag morgon från Skeppsbron i Stockholm. Hon hade suttit fast i trafiken i två timmar. Hon blev en del av den där filmen. Liksom även jag.

Vi är alla presidentens män och kvinnor. Och skulle något obehagligt inträffa under presidentbesöket – vilket gud förbjude – så kommer även det att kunna skrivas in i manuset.

Ronald Reagans första replik till hustrun Nancy efter beskjutningen av honom var: Älskling, jag glömde ducka.

Vad minns vi av Clintoneran? Kanske mest det som hände i Ovala rummet mellan Clinton och en praktikant. Jag tror inte någon av oss egentligen förmår loda djupet av den påverkan som amerikansk masskultur och numera även politisk kultur har på våra medvetanden.

Hur länge till? Det är frågan. Även om USA fortfarande är den starkaste militärmakten och ekonomiska makten kommer det globala geopolitiska läget om något årtionde att se annorlunda ut. Kina och Indien väntar. Stormakter kommer och går över den världshistoriska scenen.

I all denna hysteri över Obamas besök kommer de centrala frågorna lätt i skymundan. De flesta av oss har säkert kvar några av de förhoppningar som den sittande presidenten en gång ingjöt i oss. Vi önskar innerst inne Obama all lycka när vi tänker på de reaktionära krafter som oupphörligt agerat och agerar mot honom i det egna landet.

Men vi är samtidigt djupt besvikna. Från mittenorienterade liberaler ända bort till yttersta vänstern är människor besvikna.

Obama är på väg att avsluta de två krig han ärvde av sin företrädare, ja, men han fortsätter det stora kriget mot terrorismen i form av drönarattacker som dödar civila och kränker folkrätten. Guantanamofångarna är kvar.

Och presidenten står i begrepp att sidsteppa FN-stadgan och attackera Syrien militärt, trots att han sannolikt inser att det inte kommer att förbättra läget.

Utöver allt detta har vi Edward Snowdens vissling som hörts över hela världen och fått allt från tyska ungdomar till Brasiliens president att gå i taket av ilska.

En av de få som inte tycks det minsta upprörd över detta är den svenske utrikesministern Carl Bildt, som formellt är den som bjuder in Obama.

Jag fruktar att den amerikanska filmen, det stora kulturella eventet, ändå kommer att dränka de kritiska frågorna.

”Jag tror inte någon av oss egentligen förmår loda djupet av den påverkan som amerikansk masskultur och numera även politisk kultur har på våra medvetanden.”

Göran Greider
goran.greider@daladem.se