Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi kan alla få det bättre – utan ständig tillväxt

Den första dator jag såg i verkligheten användes som värmeelement! När vi startade KRAV 1985 var föreningens första kontor på gården Almarkaröd där det drivits försöksverksamhet för vilken en dator köpts in. Denna var stor som ett modernt kylskåp. Men 1985 hade den blivit ikappsprungen av en Commodore 64, den första riktiga folkdatorn.

Med sitt behändiga format och bättre program var den mycket bättre än den stora datorn – som dock fick stå på för att värma rummet på vintern. Med dagens mått är en Commodore 64 en antikvitet, den hade 64 kb RAM minne – den billiga Lenovo jag skriver på just nu har 2 Gb RAM. Priset på den och min nuvarande dator är ungefär detsamma, men i nuvarande penningvärde så är min Lenovo kanske hälften så dyr, eller ännu billigare.

Så långt är nog framstegskören enig. Samtidigt tycker jag det är konstigt att teknikoptimister och tillväxtförespråkare oftast är samma personer, och att de för fram att teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt tillsammans ger oss ett bättre samhälle. Men om jag säger att exemplet med datorn visar att vi kan få det mycket bättre även utan ekonomisk tillväxt, då börjar många få kalla fötter.

Teknikoptimister brukar oftast hävda att vi kan göra saker smartare och bättre – med mindre resurser. Därför är det ingen som helst motsättning mellan utveckling av ny teknik och miljön, tvärtom, det är bara genom att bejaka ny teknik som vi kan spara miljön – och skulle vi köra slut på någon naturresurs så kommer ny teknik fixa ett annat material som kan ta dess plats. Exemplet med datorn ger dem delvis rätt. Resursförbrukningen för Commodoren var mycket lägre än för den gamla stora datorn. Resursförbrukningen för min Lenovo är sannolikt rätt lik den för Commodoren – men jag får hundra gånger så mycket dator för pengarna.
Tillväxtvurmare brukar ofta hävda att vi behöver tillväxten för att ha råd att ta hand om miljön (eller välfärden). Och de hävdar att genom ökad produktivitet och smart teknik så kan vi förena tillväxten med mindre resursutnyttjande. Det som tillväxtvurmarna påstår vad gäller ökad tillväxt och ökad miljöhänsyn stämmer inte annat än på mycket lokala miljöproblem (lokala luft och vattenföroreningar t.ex.). Kritiken är oftast att genom ökad ekonomisk tillväxt får vi ökad konsumtion och denna konsumtion leder till ökad resursförbrukning, vilken uppväger alla eventuella resursbesparingar. Det är förvisso sant, men ännu viktigare är att ekonomisk tillväxt – mätt som BNP - rent definitionsmässigt innebär större förbrukning av resurser.

Jag läser just boken av Mikael Malmaeus som på ett begripligt sätt förklarar vår ekonomi och vad som döljer sig bakom den mytiska Tillväxten. Han anser att denna dyrkan av tillväxt är befängd, av flera olika skäl men framför allt för att tillväxten bygger på kostnader för produktionen och inte på nyttan. Och kostnaderna bygger i sin tur på hur mycket resurser som använts - förslösats eller förstörts – i tillverkningen av en vara eller tjänst.

Antalet arbetade timmar i Sverige har legat i stort sett på samma nivå sedan 1950-talet. Den största minskningen är i jordbruket och den största ökningen är i den offentliga sektorn. Under samma tid har det realkapital, maskiner och byggnader ökat med 470 procent vilket också motsvarar ökningen av BNP. Att det förhåller sig så är naturligt med Malmaeus förklaring att det är de ingående resurserna, kostnaderna, som är grunden för BNP siffrorna.
Även viktiga råvaror som olja och metaller är i princip gratis, det är mängden arbete och kapital som avgör deras kostnad och därmed deras bidrag till BNP. Att de är gratis betyder inte att de saknar värde i en vidare betydelse. Inte heller saknar de ekonomisk betydelse, i själva verket är t.ex. olja och järn helt oundgängliga resurser för hela vår civilisation, men enligt Malmaeus finns detta förhållande inte inbyggt i vårt marknadsekonomiska system eller i tillväxtbegreppet – vilket är varför det kan framstå som att vi blir rikare trots att vi förslösar grunden för vår överlevnad.
Även om datorexemplet är extremt så är den allmänna utvecklingen densamma. På grund av en fantastisk produktivitetsutveckling kan vi göra oändligt mycket mer än vi kunde göra för hundra år sedan. Peter Marsh, journalist på Financial Times skriver i att BNP ökat ungefär 60 gånger sedan 1800. Och det är fantastiskt. Men mer anmärkningsvärt är att produktionen av varor har ökat 220 gånger, det vill säga varuproduktionen har ökat 3,5 gånger mer än BNP. Överhuvudtaget så reflekteras inte volymökningar i produktionen som en ökning av BNP. Bidraget till BNP av metall, maskin och fordonsproduktionen har ökat med 79 procent sedan 1993, medan den faktiska produktionsökningen var 323 procent under samma period

Talet om att vi numera lever i ett tjänstesamhälle ekar lite ihåligt i det sammanhanget. Lustigt nog så är det den framgångsrika varuproduktionen och jordbruket – byggd på fossila bränslen – som ger oss den illusionen. Ju mer produktiv en sektor blir desto mindre betydelsefull blir den – för vår ekonomi, eller i alla fall för vår BNP. För tjänster är utvecklingen tvärtom. Mellan 1993 och 2008 ökade t.ex. bidraget till BNP av utbildnings-, hälso- och sjukvårdstjänster med 316 procent medan den verkliga ökningen av tjänsterna var bara 116. Detta förhållande förklarar också varför de ofta hörda påståendena om att vi måste öka tillväxten för att kunna ha råd med välfärden är falska.

Dessa sammanhang visar att kopplingen mellan ökad välfärd – teknisk utveckling – BNP-ökning är svag. Jag tror tanken har sitt ursprung i den närmast religiösa övertygelsen att vårt samhälle går framåt, en övertygelse som är så stark att alla som ifrågasätter den avfärdas som domedagsprofeter.

Gunnar Rundgren
Samhällsdebattör och författare

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel