Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi måste fråga oss varför!

Allt tyder på att det kommer att bli en mycket stor demonstration mot rasism på söndag i förorten Kärrtorp, söder om söder i Stockholm. Många ledande politiker kommer att bege sig dit, exempelvis Stefan Löfven.

Annons

Men framförallt lär det dyka upp det som kallas för vanligt folk: Många som kanske inte särskilt ofta går på en demonstration men som nu känner att de måste göra det. Och dessa människor är de viktiga. Det är i slutändan bara de som kan rädda ett samhälle, inga andra.

Stockholms södra förorter är dessutom i hög grad löntagarland, arbetarklassområde och de som har allra mest att vinna på att rasismen besegras är alltid de breda löntagargrupperna: rasism splittrar och försvagar löntagarkollektivet.
Naziattacken mot den fredliga demonstrationen på torget i Kärrtorp i söndags innebar att en tröskel överskreds. Ett trettiotal aktivister inom Svenska Motståndsrörelsen gav sig med tillhyggen på en samling människor där det fanns många föräldrar – och barn.
Ett barn som ser ut över en värld där ett gäng våldsverkare kommer springande mot dem stirrar in i en ny värld: Detta är Europa och Sverige år 2013.

När jag var tio år 1969 fanns det inga organiserade rasister eller nazister i samhället, förutom några darriga gubbar från det fornstora fyrtiotalet. Jodå, rasistiska attityder existerade, riktade mot romer eller arbetskraftsinvandrare från södra Europa. Men ingen politisk, organiserad rasism.
Nu finns den. Högerextremister har med hjälp av kostymer och ökad belevenhet tagit sig in parlamenten i många länder, inte minst i de nordiska. Och bakom dem siktas en svans av verkligt våldsamma högerextremister som inte bryr sig om att upprätthålla någon civiliserad fasad.

Svenska motståndsrörelsen är uttalade nazister. På deras hemsida görs reklam för böcker som förnekar Förintelsen och såväl antisemitism som islamofobi flödar.
Denna extrema nazistgrupp har gjort sig känd också i Dalarna. För ett par år sedan stormade ett tiotal medlemmar i organisationen in i en lokal efter ett antirasistiskt möte och gav sig på vänsterpartistiske politikern Daniel Riazat.
Jag läser en intervju med Svenska Motståndsrörelsens ledare, en man dömd för dråp. Han får frågan vad han anser om andra nationella rörelser: Han ser dem som allierade. Och så är det förstås: alla de här nazistiska, högerextrema och främlingsfientliga rörelserna uppvisar ett släktskap, en familjelikhet.

När det går framåt för Sverigedemokraterna, ja då ökar uppenbarligen aktiviteten hos än värre grupperingar.
Men det finns också extremism på vänsterkanten. Igår utsattes en Sverigedemokrat och hans familj för ett angrepp som kunde ha slutat mycket illa när en bomb slängdes in i brevinkastet till hans lägenhet. Än så länge har ingen tagit på sig dådet, men det är nog inte så osannolikt att det rör sig om någon sorts sekt långt ute på vänsterkanten.
Sverigedemokraten hade blivit uthängd av Expressen, som anonym skribent på Avpixlat. Attacken är avskyvärd. Och dessutom feg.

Om de som begick dådet uppfattar sig själva som ”vänster” så tycker jag att de ska ta sig en funderare över vilka de är; för mig är de inte vänster. Deras aktiviteter bidrar rentav till att stärka de högerextrema rörelserna.

Jag ska försöka åka på den där demonstrationen i Kärrtorp. Den är viktig. Samtidigt kan jag bara med förskräckelse notera att nästan all politisk debatt numera handlar om sådant som har med högerextremism att göra. Invandring, etnicitet, flyktingfrågor, vithet, ras, extrema högergrupper, segregation, rasism, antirasism: Det är dessa begrepp, termer och fenomen som debatten kretsar kring.

För medierna är det tacksamt att leta upp någon halvgalen extremist som gör inlägg på nätet. Det ger rubriker. Och sedan kan man också medialt exploatera attacker på fredliga möten.
Att rapportera om upplopp i etniskt segregerade förorter tycker alla nyhetschefer är spännande. Men den fråga som borde ställas hela tiden är: Varför existerar högerextremism?? Varför finns det så mycket högerextremism nu jämfört med för låt oss säga en generation sedan?

Svaren står ytterst att söka i en politik som låtit arbetslösheten bli skyhög, som försvagat de sociala trygghetssystemen, ökat segregationen på de flesta områden och tagit ifrån många människor hoppet om en acceptabel framtid. Arbetslösa och bidragstagare behandlas som lägre stående varelser. Klassorättvisor döljs genom att kläs i etniska termer, trots att det är socioekonomiska problem nästan allt handlar om.
2013 blev på något sätt det år då den högerextrema agendan tog över. Frågor om progressiv ekonomisk politik, satsningar på välfärden eller klimatfrågor har degraderats till tredjerangsfrågor, särskilt i medierna.

Själv menar jag att vore bättre att Expressen istället för att namnge knappt aktiva SD-politiker pekade ut dem som är ansvariga för den nya otryggheten på livets alla områden. De finns på Finansdepartementet, i regeringen, i företagsledningar som bekämpar fackföreningar, i alla existerande högertankesmedjor.
Vi måste demonstrera mot rasismen, ja. Men för att rasismen ska besegras krävs att den politiska debatten mycket mer intensivt handlar om reella åtgärder mot arbetslöshet och social otrygghet.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se