Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Vi var tre mammor under 40 -med cancer"

Krönika av Charlotta Lindgren

Jag skulle sova men kunde inte. Min kompis Louise var på väg till sin ettårskoll, ett år efter cancern. Skulle det synas några spår av sjukdom igen eller skulle hon gå därifrån med en okej-stämpel?

Hela jag hade ändå en bra känsla inför hennes återbesök. Själv var hon orolig. Det är vi inför såna här besök. Det går inte att komma ifrån. Vi vill ju leva.

Mina tankar kastades tillbaka till de första trevande meddelanden. Louise berättade att hon hade fått samma diagnos som jag hade haft, trippelnegativ bröstcancer. Hennes oro och hjärntroll var stora. Jag kände direkt att vi fick en särskild sorts kontakt.

"Är jag jobbig" frågade hon och undrade om jag orkade med alla frågor.

Jag orkade. Jag blev glad åt förtroendet och äktheten hon gav. Jag tyckte om och månade om henne. Klart jag orkade. Jag ville döda hennes hjärntroll.

Louise hittade även Kerstins blogg. Jag och Kerstin var redan vänner. Nu var vi tre i vårt lilla cancergäng. Tre mammor under 40 år med samma ovanliga allvarliga diagnos. Jag hade drabbats först. Sedan Kerstin och sist Louise.

Vi delade alla tankar och känslor med varandra. Sånt som bara vi förstod. Rakt på sak. Utan skrupler så delade vi glädje sorg och oro. Trollen blev mindre då vi drog ut dem i dagsljus.

Louise bjöd mig på sitt 40-årskalas. Jag kom inte.Det är 74 mil mellan oss. Hon sparade en flaska rosa champagne. Den skulle hon, jag och Kerstin dela på. Vi skulle träffas på riktigt och fira Livet.

Vi skrattade, grät och pratade om döden. Om kärleken mellan oss. Om det viktiga i livet. Om att fånga drömmar och ta vara på de dagar vi har

Men sen kom dagen då Kerstin ringde mig och berättade om sitt återfall. Om tiden som var begränsad.

Aldrig har meddelandena varit mer innerliga än efter den dagen. Det fanns ingen tid att lägga på oväsentliga saker. Det var så mycket äkta vi pratade om. Ett förtroende stort som rymden. Vi skrattade, grät och pratade om döden. Om kärleken mellan oss. Om det viktiga i livet. Om att fånga drömmar och ta vara på de dagar vi har.

Jag fick följa Kerstin hela vägen. Det sista samtalet vi hade var bara dagar innan hennes död. 17 minuter pratade vi. Hon orkade hålla fokus med mig trots att du egentligen inte borde klara det. Vi tog avsked. Vi sa hejdå för allra sista gången. Och en del av mitt hjärta är för alltid ditt.

Jag gick inte på begravningen men Louise gick. Hon lämnade rosa rosor från oss båda. Kerstins man skickade bilder åt mig. Jag tände ljus för henne här hemma. Och grät som ett barn.

Efter Kerstins återfall blev min och Louise relation ännu mer innerlig. Hon öppnade sitt hem för mig och jag kände mig genast hemma hos och med henne.

Vi följdes åt till Kerstins grav. Där bröt jag ihop. Jag la min hand på korset, ritade ett hjärta i jorden och vi tände ljus. Vår lilla trio var samlad. Vi som skulle fira livet.

Det högg till i hjärtat. Som en dolk som vreds om varv efter varv.

Så nej, jag kunde inte somna. Jag bad en bön till en gud jag inte tror på. "Låt Louise få leva. Jag behöver henne".

Så kom hennes meddelande: "Grönt ljus vännen".

Cancern har tagit så mycket men den har faktiskt även gett mig något ovärderligt. Vänner för livet. Vänner in i döden.

Louise hade fått sin okej-stämpel! Hela jag fylldes med ren och skär lycka! Sen skrev hon de allra finast ord."Kärlek till dig Challis. Det bästa med cancern är du".

Jag fick gråta igen. Det fick mig att inse en sak. Cancern har tagit så mycket men den har faktiskt även gett mig något ovärderligt. Vänner för livet. Vänner in i döden.

Jag, Kerstin och Louise.

Jag älskar er.

Charlotta Lindgren