Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Viktig debattbok om pedagogik och skola

Nu går vi mot sommarlov. En välbehövlig vila väntar för elever och lärare. Sverre Wide tipsar här om en viktig debattbok om pedagogik och skola av Jonas Lindroth att läsa under ledigheten. Författaren efterlyser en återupprättad lärarroll.

Vilken roll spelar egentligen våra föreställningar och tankesystem för den verksamhet vi bedriver? Kanske inte alltid så stor. Det sägs ju t.ex. ofta, och säkert med rätta, att i uppfostran är det viktigare vad man gör än vad man säger eller tror att man gör.

I den svenska skolan menar emellertid professorn i pedagogik, Jonas Linderoth, att den senaste tidens dominerande pedagogiska teorier och synsätt verkligen har haft en stor, och därtill tyvärr ganska negativ, inverkan på elevers möjligheter att lära sig och på lärares möjligheter att lära ut. För att diskutera detta har han skrivit boken ”Lärarens återkomst: Från förvirring till upprättelse”. Det skall genast sägas att det är fråga om ett slags debattbok. Linderoth talar visserligen om forskningsresultat och han ger röst åt ett antal lärare, men mest av allt talar han utifrån sin egen erfarenhet som lärarstudent, som lärare, som forskare och som universitetslärare. Och han gör inte, såvitt jag kan bedöma, anspråk på att teckna den slutgiltiga bilden av situationen i skolan idag eller på att göra fullständig rättvisa åt alla perspektiv, utan på att lyfta fram och problematisera det som han uppfattar som det idag helt dominerande pedagogiska perspektivet. Boken är emellertid inte enbart kritisk, Linderoth vill också, avslutningsvis, skissera ett alternativt pedagogiskt grundperspektiv. Och faktiskt underbygger detta perspektiv också hans kritik – framför allt, skulle jag tro, genom att det hjälper honom att förtydliga sina egna erfarenheter. Dessa erfarenheter delar han säker med många; detta är en bok som gör anspråk på artikulera ett djupt känt, och antagligen ganska utbrett, missnöje med lärarrollen i dagens skola.

Vad är då problemet med det idag dominerande pedagogiska synsättet? Linderoth kallar detta synsätt för KIP, Konstruktivistiskt Inspirerad Pedagogik, och det första problemet har, menar han, inte så mycket med perspektivet självt att göra, utan fastmer med det faktum att perspektivet blivit närapå allenarådande och därtill i huvudsak oproblematiserat i skolan och på lärarutbildningarna.

Denna, enligt Linderoth, närmast dogmatiska inställning till KIP medför och underlättas i sin tur av att eventuella kritiker tenderar att ifrågasättas på osakliga grunder, till exempel med anklagelser om att kritikerna skulle vilja (åter-) upprätta en auktoritär skola eller helt enkelt har en ”problematisk människosyn”. Och själva perspektivet KIP då? Ja, litet förenklat kan man säga att KIP, eller det som Linderoth benämner KIP, utgår från att eleven måste, och måste tillåtas att, själv ”konstruera” sin kunskap, att utifrån sitt perspektiv och sina egna frågeställningar och intressen aktivt skapa kognitiv mening, alltså förstå.

Detta kanske inte förefaller kontroversiellt – ingen tror väl att elever inte måste vara aktiva i sitt lärande? Men Linderoth menar att ur detta grundantagande (att kunskapen inte finns ute i världen, utan måste ”konstrueras” i elevens huvud/språk) har utvecklats ett helt batteri av föreställningar, synsätt och rekommendationer, från tanken om läraren som handledare eller ”coach” till upplösandet av ämnesgränser, från förändringar i bedömningsprocesser till ändrad utformning av den fysiska skolmiljön, från betonandet av grupp- och individuella projektarbeten till digitala satsningar, som sammantaget – trots goda intentioner och många sympatiska inslag – leder till avgörande problem och därmed faktiskt hotar att allvarligt utarma den pedagogiska verksamheten.

Linderoths första viktiga fråga blir: Vilket utrymmer finns det för den ämneskunnige lärare som vill instruera, berätta och förklara i en skola präglad av KIP? Knappast något alls. Och hur blir, fortsätter han, en skola utan lärare av detta slag? Mycket fattig. Den blir dock relativt billig, eleven blir närmast själv ansvarig för sin undervisning. Den blir också, menar Linderoth, ojämlik; den missgynnar särskilt de elever som har det svårt.

Avslutningsvis diskuterar Linderoth ett alternativ till KIP, nämligen ett ”ekologiskt” perspektiv på lärande. Enligt detta perspektiv handlar lärande inte så mycket om konstruktion, som om att nyansera sin förståelse av de möjligheter, affordanser kallas de, som faktiskt föreligger i individens relation till sin omvärld. Och lärarens uppgift bli då att, utifrån sin egen förmåga att se dessa möjligheter, instruera, berätta och förklara på ett sådant sätt att eleven ser och förstår dem.

I motsats till KIP-perspektivet betonas här alltså lärandets och kunskapens kollektiva natur och lärarens ämneskunskaper, och med hjälp av detta ekologiska perspektiv vill Linderoth bana väg för lärarens återkomst: ”Undervisning kommer då inte i första hand att handla om att stödja elevens utforskande aktivitet utan om att dela med sig av sina erfarenheter. Läraren måste bära upp det kunskapssammanhang, den miljö, som man vill att eleverna ska lära sig något om.” (s. 46)

Att dela med sig genom att i en pedagogisk situation själv bära upp ett kunskapssammanhang! Det är en anspråksfull och så vitt jag kan bedöma giltig beskrivning av det mest centrala i lärarens uppgift.

Enligt min mening är Linderoths bok både oroande och mycket angelägen. Jag uppmuntrar därför föräldrar, lärare, lärarutbildare och andra som intresserar sig för den svenska skolan att läsa och diskutera den.

Fotnot: Artikelförfattaren är universitetslektor och docent i sociologi vid Högskolan Dalarna.

LÄS MER KULTUR