Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Vit man snubbla på barnens pjäxor”

Annons

”Vara Vit Mans slav.Vit man vara snäll ibland, javisstdammsuga golven och spela kortmed barnen i Helgen.Vit Man vara på för Jävligt humöroch svära fula ordmånga dagar.Vit Man inte tåla slarv.Vit Man inte tåla Stekad Mat.Vit Man inte tåla Dum mening.Vit Man får stora Anfallsnubbla barnens pjäxor.”Sonja Åkesson, ur dikten Äktenskapsfrågan.

Jag vet inte hur välkänd Sonja Åkesson (1926-1977) egentligen är idag för den läsande allmänheten, men jag önskar att läsarna alltid må nå fram till denna stora och förtvivlade poet från gotländska Buttle.
Hon föddes där, pappan var stins. Vid den lilla järnvägsstationen där de bodde stannar inte längre några tåg, ingen litterär skylt finns heller, otroligt nog.

Men den som far förbi där någon sommardag bör stega fram till stationshuset och läsa hennes underbart subtila självbiografiska dikt:

Banvaktens jänta hade ingen själ,
hade bara hjärta, galla, nerver
och ett fräknigt tryne.

Sonja Åkesson var ingen politisk aktivist men hon spelade på något sätt ändå rollen av en sådan under de radikala sextio- och sjuttiotalen.

Många vanliga arbetarklassjobb hann hon pröva på, som servitris och butiks­biträde och hon är i mycket en farmor till den arbetarklasskildring som idag ­Susanna Alakoski står för.
Hon skrev sångtexter som blev klassiska. Hon drev med konsumismen och med hemmafruidealen.
I dikten Äktenskaps­frågan lånar hon språk och uttryck från den koloniala debatten och för över det till kvinnoförtryckets domäner. Det är effektivt. Dikten är fruktansvärt rolig – ta bara det där med att ilsken vit man snubblar på barnens pjäxor; det kan man se framför sig - tills man inser vad den handlar om: Mäns förtryck av kvinnor.
Men det är vemodet och sorgsenheten som griper tag i läsaren av denna litterära politiska aktivist: ”en fjärran sorg/ och människorna är som bortkastade.”

Göran Greider
goran.greider@daladem.se