Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

von Otter glänste i Sollerön

Annons

Under temarubriken ”Förtröstan” invigdes årets Vinterfest. Konserten inleddes med en gripande, musikaliskt omväxlande första hälft men planade sedan ut: Bela Bartóks ”Kontraster” och Olivier Messiaens ”Kvartett för tidens ände” lagda intill varandra påverkade konsertens totala dynamik – de två modernistiska verken snarare kontrasterade än speglade den första, kanske timslånga avdelningen; det var som att höra två konserter i en.


Sollerö kyrka, 14/2
Medverkande: Anne Sofie von Otter, mezzosopran, Alina Pogistkina, violin, Martin Fröst, klarinett, Anthony Marwood, violin, Anders Jakobsson, violin, Christian Poltéra, violoncell, Igor Levit, piano samt Bengt Forsberg, piano.


Den sammanlagda konserttiden, två och en halv timma, var onödigt lång. Jag menar dessutom att så pass avancerade verk som Bartok och Messiaen på en invigningskonsert kan te sig en smula exkluderande gentemot den musikaliska allmänheten (dessa komplexa verk ställer stora krav inte bara på musikerna, utan också på åhöraren).
Den musik som de inspärrade i det nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt komponerade demonstrerar den paradoxala skaparkraft som kan födas till och med i dödsskuggans dal. Transitlägret kom tidvis att fungera som ”konstnärskoloni”: regimen uppmuntrade konserter och kulturell aktivitet därför att man gentemot exempelvis Röda korset ville framhålla Theresienstadt som ett ”mönsterläger”.

Men alltsammans var kulisser: efter poesiuppläsningar och välbesökta musikkvällar i lägrets konsertsal väntade – Auschwitz.
Först på senare år har musiken skriven i Theresienstadt uppmärksammats, inte minst av Anne Sofie von Otter och Bengt Forsberg, som spelat in en cd med sånger skrivna av de internerade. Här bjöds ett rikt varierat program, inklusive korta presentationer – utomordentligt väl både sammansatt och framfört. Medverkade gjorde också violinisten Anders Jakobsson som här – utsökt finstilt – gjorde en av de bästa insatser jag hört honom göra.

Anne Sofie von Otter blir bara bättre och bättre med åren; jag tror det har att göra med en allt större ödmjukhet inför musiken; en mognad, en insikt. (Om vad? Jag vet inte. Men i alla fall något som märks.) Här framfördes ett 15-tal sånger, en del med bara pianoackompanjemang, en del med både piano och fiol. Bengt Forsberg samspelar fantastiskt med von Otter. Emellanåt färglade han känslostarkt, med lidelse, delar av musiken.
Särskilt de vemodigt vackra sångerna av Ilse Weber grep starkt – denna poet och tröstare av lägrets barn som också ville dämpa de minstas ängslan och senare frivilligt följde dem in i gaskammaren. Ackompanjemanget: oftast dröjande, penslande, med bredd i uttrycket.

En lång rad kompositörer: unga, begåvade – och med 1944 eller 1945 som dödsår. Karel Svenks trotsigt vigorösa, förtröstansfullt musikantiska ”Allt ordnar sig”; Robert Daubers Serenad för violin och piano: en tysk Wilhelm Stenhammar: ljuvligt vackert – musik som andas ett slags förkrigstida södagsstämning.
Härefter Bartoks tresatsiga kontraster från 1938 – skrivet på beställning av Benny Goodman – och här trädde Martin Fröst in i klarinettrollen, som han i likhet med skickliga violinisten Alina Pogostkina gjorde med kammarmusikalisk utlevelse – nästan sceniskt gestaltad musik! Därtill kraftfullt pianospel av Bengt Forsberg.

Som avslutning Olivier Messiaens ”Kvartett för tidens ände” (skriven i tysk fångenskap, 1940): oerhört stark musik, men samtidigt irrande monoton. Fantastiskt spel (dock någon gång aningen för virtuost gestaltande): pianisten Igor Levit, cellisten Christian Poltéra, violinisten Anthony Marwood och klarinettisten Martin Fröst (festivalens konstnärlige ledare brukar vara en av de flitigast förekommande musikerna).

Björn Gustavsson
kultur@daladem.se