Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inga bröt lårbenet – får ingen ramp av kommunen: "Man ska inte behöva sitta som en fånge i sitt eget hem"

Efter att Inga Gustavsson ramlat och brutit lårbenet behöver hon en ramp för att kunna ta sig ut med sin rullator. Men kommunen anser att behovet inte finns – och säger nej. ”Jag tänker ju på om det skulle hända något, om det börjar brinna”, säger hon.

Annons

Det var i början av juli som Inga Gustavsson ramlade på gården i Garpenberg och bröt lårbenet. Hon opererades på Avesta lasarett, och när hon kom hem kunde hon inte längre ta sig upp eller ner för de sex trappstegen till villan.

– Jag var inomhus i två veckor ungefär. Det var besvärligt att ta sig ut, och jag var rädd för att ta mig ut för trappen, säger hon.

Veckan innan hon skrevs ut från lasarettet hade en arbetsterapeut från landstinget varit i huset för att bedöma om det fanns behov av extra hjälpmedel, och konstaterat att entrétrappan var brant och att Inga Gustavsson inte självständigt kunde ta sig upp och ner för den.

– Hon skrev till kommunen att jag kan ta mig upp och ner för trappan, men inte om jag bär på något, som min rullator till exempel.

Läs mer: Lars, 51, fånge i sitt hem i en månad

Inga Gustavsson behöver en ramp för att kunna ta sig ut ur huset med sin rullator.

Eftersom hon har haft problem med höger ben sedan tidigare har hon sedan i våras gått med en rullator utomhus, och när Inga Gustavsson skrevs ut från lasarettet fick hon med sig en rullator att använda inne. Den som hon använder utomhus står nedanför entrétrappan under dagarna och då kan hon ta sig ut på promenad, men när hemtjänsten kommer på kvällen ställs den in över natten.

– Jag vill inte att den ska stå ute hela tiden. Den kan bli förstörd av regn och snö, och det händer att folk blir av med sina rullatorer. Det känns tryggare att ha den inne.

När hemtjänsten kommer någon gång mellan klockan tio och elva på förmiddagen ställer de ut rullatorn igen, men däremellan kan Inga Gustavsson inte gå längre än till det nedersta trappsteget.

– Nu har jag vant mig, men i början kände jag mig som en fånge i mitt eget hem. Jag tog mig ingenstans och det tog psykiskt, säger hon.

Läs mer: Iktyosdrabbade får kämpa för stöd: "Det är fruktansvärt tufft"

I slutet av juli ansökte hon hos kommunen om att få en ramp, och en arbetsterapeut från kommunen kom ut för att se hur hon klarade sig. I början av september kom beslutet – Hedemora kommun anser inte att Inga Gustavsson behöver en ramp till bostaden.

– Det är en bedömning har gjorts både utifrån hennes egen utsago och från kommunens arbetsterapeut, att hon kan gå självständigt i trappen, säger Mats Helgé, handläggare för bostadsanpassning.

Men hon kommer ju ingenstans utan sin rullator?

– Då får hemtjänsten låta bli att ta upp rullatorn, den kan stå kvar ute. Jag vet inte varför de gör det.

Mats Helgé hänvisar till Boverkets tillämpningsföreskrift, som säger att behovet måste vara långvarigt eller bestående för att bidrag ska kunna beviljas.

– Det är inte mitt tyckande, jag går efter lagen. Två veckor efter intyget från landstingets arbetsterapeut kunde hon gå självständigt, och då kan det inte räknas som ett långvarigt behov.

Läs mer: "Det handlar om liv och död för mig"

Inga Gustavsson har överklagat beslutet till förvaltningsrätten, och förhoppningen är att hon ska få rätt mot kommunen.

– Man ska inte behöva sitta som en fånge i sitt eget hem, jag måste kunna ta mig ut, säger hon.

Mer läsning