Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De åkte till Etiopien för att borra efter vatten

/
  • Anton Siljeström med barnen i byn Moyale samt vägvisaren Ketema. Idag åker Anton runt och föreläser om resan och samlar in nya pengar till ett nytt borrprojekt.   Foto: Privat
  • Bara ett hål. Foto: Privat
  • Anton Siljeström och pappa Fredrik Rozén är hemma i Leksand, en livserfarenhet rikare. Får de ihop pengar åker de igen i vår. Foto: Bengt Pettersson

Annons




Nej, det är ingen nöjesresa de varit med om. De har hunnit bli rånade och suttit i en bil där chauffören råkat köra ihjäl en äldre man.
– I Sverige ringer man 112, men där tog de mannen och kastade in honom på våra säten. Vi klev ur och då drog de iväg med vår packning och den döende mannen till sjukhuset, berättar de.
Men det hela började i oktober 2012. Diskussionen satte igång hemma vid köksbordet.

– Jag ville göra något med hjärtat, något man kommer ihåg i hela livet, säger Anton.
Eftersom pappa Fredrik redan varit till Afrika med företaget han arbetar åt, Mockfjärds, så kom de på att de ville göra nåt liknande.
– Men vi ville göra det som ett företag för far & son, berättar Fredrik.Ett intensivt arbete satte igång. De fixade en domän (www.baraetthal.com) och började samla in pengar.
– Med ett vattenhål för 75 000 kronor hjälper vi 500 personer att överleva. Ett enkelt borrhål kan förändra en hel by, konstaterar Anton och Fredrik.De fick hjälp av IAS, International Aid Services, med ett säkert 90-konto.

Anton spelar själv hockey och har ett stort socialt nätverk. Så han fick sköta marknadsföringen på internet. De valde en tuff väg att samla in pengar på. Vände sig till företag och samlade in pengar på hockeymatcher i Leksand.
– Vi kunde valt en lättare väg, och frågat släkt och vänner om sponsring. Men vi vill att projektet ska leva i flera år och då var det lika bra att vända sig till företag och allmänheten direkt, säger Anton.
– Vi hoppas kunna borra ett nytt hål varje år.
De fick inte ihop 75 000 kronor utan 30 000. Men chansade och åkte ner ändå, oroliga att själva få lägga ut 45.000 kronor ur egen ficka.
– Men IAS var så tacksamma för initiativet att de gick in och täckte upp den felande summan, berättar Fredrik.
På flygplatsen i Addis Abeba möttes de av beväpnade vakter. Efter ett kort möte med IAS personal bestämdes att de skulle skjutsas med en regeringsbil till Moyale, vid kenyanska gränsen. Bilen skulle göra att de slapp bli rånade och tvingas muta sig fram.

På plats i Moyale fanns redan borrteamet.
– Det var regnperiod där, så det var inte så torrt som det brukar. Ändå kunde man se hur mycket det betydde för människorna när vattnet sprutade upp ur vattenhålet. Den känslan glömmer jag aldrig, man ryste, säger Anton.
De hade själva stått på sig att de ville bo i tält och leva som de infödda, men avråtts. Nästa dag var en fest inplanerat, men vägvisaren, landsansvarige Ketema, fick ett samtal om att ett stort oväder var på ingång. De transporterades till en närliggande by där de erbjöds att bo i en lerhydda.
– Vi började förstå deras levnadsförhållanden och vad vi avråtts ifrån. I ”sängen” låg en groda och en katt och under natten åts vi nästan upp av alla myggor, konstaterar Anton.

På vägen till Addis Abeba i staden Hawassa, råkade chauffören köra ihjäl en man som hoppade ut på vägen.
– Chauffören, Ketema, åkte i fängelse och vi stod utan pass pengar. Men under natten hände något unikt, säger Fredrik.Innan Ketema sattes i fängelse (bara för några dagar) kom han och en polis till hotellet och hade med sig packningen och passen.
När de kom tillbaka till Adis Abeba blev de rånade. Några småkillar i 8-årsåldern hade flinka fingrar.
– Det värsta var att min mobil försvann, där alla nya kontakter och bilder från resan fanns, säger Fredrik.
Nästa steg är att samla pengar till en ny resa i april 2014. Trots det uppenbart riskfyllda uppdraget har de inte avskräckts.

– Nej, nu jobbar vi på att få hela webb-sidan på engelska. Sudan, Kenya eller Uganda blir nästa ställe vi åker till, säger Anton.
– Det är klart att vi har tänkt på säkerhet och så, men det ger så oerhört mycket att veta att man hjälper andra. Så vi har inte avskräckts, säger Fredrik Rozén.

Bengt Pettersson
red@daladem.se


Mer läsning

Annons