Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Både roligt och ledsamt": I över 20 år har de stöttat föräldrar till drogmissbrukare

Den ena kom med 1993, den andra 1994.
Sonen respektive dottern var fast i knarkträsket
Sedan dess har Monica Sandström, 65, och Monica Melin, 61, stöttat föräldrar med drogmissbrukande barn.

Annons

Vi har fått mycket beröm genom åren. Förr tog vi inte till oss det, men nu kan vi sträcka på oss och konstatera att vi har gjort ett bra jobb, säger Monica Sandström och Monica Melin.

– Det har varit både väldigt roligt och ledsamt. Roligt när man kunnat hjälpa och stötta och fått respons och sett att ungdomar kommit ur missbruket. Ledsamt när folk har dött. Alldeles för många unga i Ludvikabygden har dött på grund av narkotikan.

Från början och fram till 2012 var de med i Föräldraföreningen mot narkotika. De senaste åren har de varit aktiva i Anhöriga hjälper anhöriga, AHA.

Hur många tusentals timmar de två "monicorna" har lagt ner i sitt ideella arbete har de inte en aning om. Bara att det är väldigt många timmar och att de i många fall sett glädjande resultat där splittrade familjer helats och missbrukaren kommit på fötter.

Föräldrar har fått komma till formella gruppmöten flera gånger i månaden, man har lett arbetet i självhjälpsgrupper och – inte minst – när som helst på dygnet tagit emot samtal från förtvivlade anhöriga.

– Vi har nog haft i snitt fyra, fem vad vi kallar rådgivningar varje vecka. Första gången kan det ta uppåt 2,5 timme så personen hinner prata av sig. Sådana sittningar har vi sedan minst tio gånger innan föräldern eller föräldrarna överförs till självhjälpsgrupper där de får prata med andra i samma situation, berättar Monica Sandström.

På ett möte nyligen berättade Monica Sandström och Monica Melin att de tänker sluta. Så här efter drygt 20 år tycker de att de har gjort sitt och eftersom inga andra verkar vilja ta över och driva arbetet vidare, så kommer AHA i Ludvika att läggas ner.

– Vi vill nu passa på tillfället att genom tidningen tacka alla som har stöttat och hjälpt oss genom åren. Privatpersoner men också till exempel både polisen och socialtjänsten här i Ludvika som vi i alla år haft ett bra samarbete med.

I fortsättningen får oroliga föräldrar vända sig till socialtjänsten och öppenvården. Men som de ser det råder det inget tvivel om att föreningen skulle fylla en stor och viktig funktion även i framtiden. För övertygelsen som de hade då i mitten av 90-talet att knarket skulle vara borta från Ludvika inom ett år, det var bara en naiv dröm.

– Det är ett kärvt klimat, säger Monica Sandström och utvecklar med att säga att det är så lätt för den som vill att få tag i knark i dag.

– Det känns inte lika roligt att jobba mot narkotikan längre. Förr visste vi när vi gick på stan att dom och dom killarna höll på med knark. Nu är det så utbrett och så enkelt att få tag på via internet. De får bara ett anonymt brev hem med posten och vi har mycket mindre pejl på vilka som är missbrukare.

Monica Melin instämmer:

– 2015 och även 2016 har varit dåliga år med många dödsfall här i trakten. Det är viktigt att fånga upp de unga tidigt innan det går för långt med missbruket. Därför har vi haft utbildningar för föräldrar med barn som ska börja på högstadiet och det är många som har tackat oss för det.

DT ber dem lista tre typiska tecken på att barnet kan ha börjat knarka.

– De ändrar beteende och byter kompisar och man kan inte längre ha förtroliga samtal vid frukosten. Ett annat tecken är att de är ombytliga i humöret; jättegoa i ena stunden för att i nästa få hysteriska utbrott. Ett tredje är att det börjar försvinna saker och att de börjar sälja sina egna grejer. När vi träffar föräldrar första gången och de berättar så behöver vi inte lyssna länge innan vi har en klar misstanke om vad det handlar om.

Deras råd till föräldrar är alltid att vara tuff och inte ge efter för vare sig böner eller hot. Informera syskon och mor- och farföräldrar och se till att alla är lika bestämda och inte ger bort eller lånar ut en slant, exempelvis.

– Om snaran dras åt kring missbrukaren är det snart kanske inte lika roligt att hålla på, resonerar Monica Sandström.

Är barnet myndigt kan man, eller bör man, vara ännu tuffare, menar de.

– Släpp inte in dom om dom kommer påverkade och vill ha mat eller duscha eller bara få lägga sig på soffan för att nyktra till. Kom igen när du inte är påverkad, ska man säga. Man stänger inte ute barnet, däremot så vill man inte ha in knarket i sitt hem.

Hur gick det för era egna barn?

– Min son dog i en bilolycka 1994, säger Monica Sandström.

– Min dotter dog i en mc-olycka 2005. Men då var hon fri från narkotikan, säger Monica Melin.

Missbruket är utbrett här i Ludvika, säger Monica Sandström och Monica Melin och berättar att de känner till 13-14-åringar som använder droger.

Mer läsning

Annons