Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det populära dansbandet från Älvdalen trivs med tillvaron, trots all uppståndelse

Annons

Uppståndelsen kring Larz-Kristerz har rört både deras scenklädsel och instrumentval. DD träffar det högaktuella bandet på deras hemmaplan; på Älvdalens hotell sitter Larz-Kristerz och äter lunch. Det är fullt ös under veckorna efter att de kommit hem från Strängnäs. Repetitioner av veckans nya låtar varvas med intervjuer och försök att stilla fansens hunger på skivor och tröjor.

Morgan Korsmoe och Mikael Eriksson, basist respektive trummis, tycker att det är mysigt med uppmärksamheten. De berättar att Peter Settman är precis så som han är i TV, och några intriger banden emellan finns inte; det är god stämning innan sändning. Men alla gör inte på samma sätt.
- Vi spelar allt själva, och tycker att man ska göra det. Men det har blivit accepterat i branschen att ha förinspelad musik, så en del har det i sändningen, säger Mikael.

Lokalproducerat

Vi pratar om de lokalproducerade instrumenten; bandets gitarrer och basar kommer från Hagströms.
- Det är ingen "jävulsk" plan som vi kom på för att få uppmärksamhet. Hagström har varit en del av uppväxten i Älvdalen, förklarar Mikael Eriksson.
- Man går inte till grannbyn och hämtar räfsor och krattor om det finns hemma i garaget, säger gitarristen Trond Korsmoe och sätter punkt.
De omsusade kläderna är ganska svåra att få på plats. Tröjan ska stoppas ned i byxorna, och det är ett sjå att få det att se snyggt ut i alla vinklar. Deras stil är rent 1970-tal, och inte heller ett "drag" från deras sida inför Dansbandskampen; kläderna har hängt med sedan starten 2001.
I kväll ska de spela Twisted Sisters gamla dänga "We're not gonna take it".

Söker man efter utmaning när man gör egna versioner av låtarna?
- Nej, keep it simple, svarar Mikael. Han och Trond är överens; det ska svänga, man ska ju dansa till det, och det ska synas att de har roligt när de spelar.
Morgan berättar om en upplevelse som inte var så rolig, de spelade på en pizzeria under en hel vecka, sex timmar varje dag.
- Men bara några dagar efteråt vad man sugen att spela igen!

Lånar instrument

Om man inte redan innan vet vem i bandet som sjunger, går det snabbt att lista ut när Peter Larsson presenterar sig. Till det fasta handslaget hör en djup, sammetslen röst som avslöjar honom direkt. När Stefan Nykvist, kallad "den kreativa hjärnan" av de andra i bandet, anslutit går vi till museet där Hagströms instrument visas upp. Utan problem får de låna gitarr och bas, och river av sin version av Purple rain på pianot som står i filmrummet, med en tom låda som trumma.
Utanför museet ställer de upp sig för foto. När DD fotograferat färdigt rusar två damer fram och gratulerar dem. De följde lördagens sändning.
- Ja jag vet inte hur många gånger jag ringde och röstade! Utbrister en av dem.

MÄRIT RÖNNOLS

Mer läsning

Annons