Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är vi blinda inför vår egen ondska?

/

Annons

I ett tv-program ser jag en kvinna prata kunnigt och engagerat om en död konstnär. Hon jobbar på ett center som samlar kunskap och material om denne konstnär. Kvinnans kläder, språk, säkerhet och utseende signalerar välbeställd medelklass med akademisk examen. Hon ”vet” allt om konstnärens budskap och drivkrafter, som hon studerat i böcker och i hans konst.

Det visar sig att konstnären var politiskt radikal som med konst och satir häcklade kapitalismen som en orättvis samhällsordning. Kvinnan pratar om detta, utan att blinka för motsättningen mellan henne själv och konstnärens budskap. Det påverkar inte hennes egen värld eller självbild. Hon tycks blind för att hon utnyttjar en antikapitalistisk konstnärs livsverk som en biljett till en lyckad karriär och privilegierat liv. Hon kunde lika gärna vara kommunikatör på Arla.

Jag tänkte på denna förmåga att psykiskt växla mellan sinsemellan motstridiga världsbilder när jag i somras läste dansken Christian Jungersens psykologiska thriller ”Undantaget”. Boken är en lågmäld, intensiv arbetsplatsskildring som verkligen knockade mig. Den handlar om ondska. Dels om den större politiska ondskan, om grymma mänskliga handlingar som slutar i krigsförbrytelser och folkmord. Dels om en vardagsondska som vi alla kan vara en del av, arbetsplatsmobbing. Fast är det egentligen så stor skillnad mellan dem, frågar romanen. Är inte skillnaden mellan omtanke och grymhet en väldigt tunn hinna? Hos oss alla?

Intrigen kretsar kring fyra kvinnor som jobbar på en litet kontor: Danskt centrum för information om folkmord. Det är informatörerna Malene och Iben, den nyanställda bibliotekarien Anne-Lise och sekreteraren Camilla. Handlingen berättas utifrån alla kvinnornas perspektiv.

I arbetet ser de sig som experter som håller seminarier, skriver artiklar och informerar om hur till synes hyggliga människor förvandlas till mördare under Förintelsen, i Kambodja, Rwanda, eller i kriget i det forna Jugoslavien. De upplever sig som goda och idealistiska, de kan allt om de socialpsykologiska mekanismer som leder till massmord och bestialiteter.

Samtidigt är de oförmögna att se sin egen ondska: hur de mobbar och isolerar kollegan Anne-Lise vars tillvaro blir ett helvete. När ett anonymt dödshot dyker upp i e-posten mot Iben och Malene misstänker de först en serbisk massmördare de skrivit om. Sedan börjar de inbilla sig att Anne-Lise ligger bakom hoten och trakasserierna ökar. De tror att Anne-Lise har en personlighetsstörning och sprider rykten att hon super för att få henne att säga upp sig. Och Anne-Lise är inte sitt normala jag – just för att mobbingen tar ifrån henne allt självförtroende och fyller henne med hämndfantasier mot Malene och Iben. Den fjärde kvinnan, Camilla, som varit mobbad i skolan, håller med de starkare för att leda ilskan bort från sig själv.

Men vem ligger bakom dödshoten och varför? Steg för steg dras läsaren in i kvinnornas liv och privata relationer. På arbetsplatsen bubblar det snart av misstankar, konflikter och känslor som måste döljas och maskeras. Minsta blick, replik, gest, skämt eller skratt betyder något och skildras obehagligt ingående. Demonisering, grupptryck, vi och dom-tänkande, som leder till hat.

Hur kunde vanliga människor mörda sina grannar i kriget på Balkan? frågar sig Iben. Utan att kännas vid att hon själv håller på att döda en kollega på kontoret. Det är i den mörka klyftan som ”Undantaget” får sin energi.

Läs mer av Tony Samuelsson:

Locka en publik – börja be till bästsäljarismen

Har apokalypsen redan börjat?

Mer läsning

Annons