Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

av Gunder Andersson

/

Annons


/ÖVERINGRESS/ Författaren, kulturjournalisten och DD:s medarbetare Gunder Andersson har givit ut närmare 30 böcker. Denna berättelse ingår som ett kapitel i hans senaste roman Baskermannen, döden och Joe Walcott (Lindelöws förlag) som fick mycket goda recensioner i dagspressen. Det är ju som Gunder Andersson skriver på försättsbladet. "Till barndomen återvänder vi aldrig. Till barndomen återvänder vi alltid.


Min första termin i skolan var slut, det hade inte alls blivit som jag fruktat. Inget stryk på bara arslet, skamvrån bara en gång, ingen retade mig utom de första dagarna. Det var roligt att lära sig saker. Sista dagen innan jullovet fick jag en klapp på huvudet av en snällt leende fröken, hon hade förlåtit mig mina hyss.

Äntligen kom det lite snö, men inte tillräckligt för att ta fram skidorna. Det blev inte av att åka över till Åhls fast jag tänkt göra det, mamma hade så mycket att göra inför julen med städning och korvstoppning och pepparkaksbak att jag blev tvungen att passa lillebror. Han kunde gå nu, tultade omkring på köksgolvet och trattade på ändan stup i ett. Hela tiden försökte han ta sig uppför trappan till övervåningen som stod kall och oanvänd på vintern, det var ett schå att passa honom. Ibland lekte vi med byggklossarna, jag försökte bygga torn som han hela tiden slog ned och jag svor åt honom. Det gjorde mamma arg.

-Svär inte åt din lillebror!

Dagen innan julafton kom pappa hem med en julgran som han huggit i skogen. Den fick stå i farstun så länge, den skulle inte kläs förrän på julaftonsmorgon.

En sak bekymrade mig och jag frågade pappa:

-Kommer tomten i år? I fjol kom han inte på julafton.

-I år kommer han, lovade pappa.

-Men tänk om det snöat för mycket nånstans, så han kör fast? I fjol .

-I år har han snökedjor på kälken, då tar han sig fram överallt.

Snökedjor på kälken. Det lät bra.

-Vad gör jultomten när det inte är jul? undrade jag.

-Ingenting vad jag vet, skrattade pappa. Han är nog en riktig latoxe.



På julaftonen var jag uppe tidigt och hjälpte till att klä granen med glitter och långa flaggrader och godis av socker, formade som olika djur. Vi hängde också upp julgranskaramellerna som jag gjort i skolan, och julgranskorgarna som vi fyllde med karameller och kola. Pappa satte stearinljus i små klämmor som han fäste på grenarna, högst upp en stjärna. När han tände ljusen förmanade han mig:

-Var försiktig med granen så att den inte tar eld.

Jag mindes eldsvådan från när jag var liten, huset som brann ute på åkern och lovade att vara försiktig. Lillebror fick inte komma i närheten av granen, då kunde han knuffa omkull den.

När vi klätt färdigt granen och den stod där och lyste och pappa gått till skogen en sväng började årets längsta dag.

När jag var mindre begrep jag inte det, nu var det skillnad. Jag visste att tomten skulle komma, det visste jag inte i fjol, det var Kerstin som berättat om honom. Jag tyckte jag hade sett honom i sovrummet, dagen efter julafton, men det var inte riktigt samma sak. Jag hoppades han skulle komma i tid i år.

Jag förstod inte varför han måste åka kälke när det fanns bilar, men kanske hade han inget körkort.

En väldigt lång dag blev det. Lillebror stod i sin säng så han inte skulle stulta omkring, välta omkull granen och elda upp huset. Jag låg på soffan och suckade, mamma blev irriterad och sa åt mig att gå ut och leka, men jag vägrade, "tänk om tomten kommer när jag är ute."

-Det gör han inte, jag lovar, sa mamma, men det brydde jag mig inte om. Istället gick jag in till lillebror och berättade att det skulle komma en tomte.

-Han har stort skägg och ser konstig ut men är snäll, han åker kälke med snökedjor på.

Lillebror såg undrande på mig där han stod och höll sig i sängkanten, plötsligt förvreds hans ansikte och han började skrika rakt ut. Då kände jag den, skitlukten.

-Mamma, skrek jag. Det luktar fan här inne! Tänk om skitlukten skrämmer bort tomten!

-Men lugna ned dig nu, sa mamma och föste ut mig i köket.

När pappa kom hem från skogen, hängt av sig och sagt "nu gör jag helg" tog han en "julsup" innan han satte igång att spela schack med nån som hette Capablanca. Jag stavade mig fram i ett gammalt nummer av Fantomen och mamma höll på med maten. Hon öppnade ugnsluckan och tittade på skinkan, hon gjorde det gång på gång innan hon till sist tog ut hela plåten och ställde den på diskbänken. Skinkan doftade gudomligt gott men måste svalna och fick inte röras förrän den kallnat. Hon hade kokat potatis och lutfisk, den stank piss tyckte jag. Det hade mörknat utanför fönstret, jag höll på att spricka av otålighet men ingen annan verkade bry sig. Mamma började ställa fram tallrikar och bestick på bordet, skinkan ställde hon mitt på och den rykande lutfisken i en skål, och senapsglaset, potatisskålen och hårdbröd och vörtlimpa och smör och en konservbruk med inlagd sill som hon lagt in själv. Den kokta julkorven kom fram, och osten.

-Nu är det färdigt, sa hon, och pappa flyttade försiktigt över schackspelet till soffan och vi började äta. Innan dess hade pappa tagit sin andra julsup. Det var gott, skinkan var det godaste jag ätit så länge jag kunde minnas. Ändå satt jag som på nålar, jag kunde inte hålla tyst, det måste bara ut,.

-Kommer inte tomten snart?

-Han väntar tills vi ätit färdigt, sa pappa.

-Hur vet han det?

-Tomtar vet allt.

-Som den där Gud?

-Ungefär.

-Är det tomten som är Gud?

-Frågvisa unge, ät och låt maten tysta mun.

Det gjorde jag, ett tag. Jag åt mer av julkorven och skinkan, senapen gick ner tack vare sockerdrickan som vi hade för att det var jul. Till och med lutfisken slank ned sedan jag vräkt på en massa kryddpeppar som täckte sås, fisk, potatis, allt. Mamma såg förskräckt på mig.

-Nu får du väl ont i magen.

-Det är min mage.

Till slut var jag så mätt att jag höll på att spricka, och då var ändå risgrynsgröten kvar, den jag kallade grisgrynsgröt, men den skulle vi äta sen tomten kommit, bestämde mamma. Lika bra det, det fanns inte plats för den. Pappa var också mätt, han klappade sig på magen.

-Nu är man välfödd. Det är nog dags att lätta lite på trycket.

-Lätta på trycket, hur då?

-Pappa måste gå på huset. sa mamma. Det gjorde mig arg.

-Måste du skita just nu! Tänk om tomten...

-Måste man så måste man. Tomten vet om det också, han vet allt.

Det lugnade mig lite grann fast inte helt, även tomtar kunde väl ta fel? Pappa tog på sig storvästen och den gröna skogsrocken och drog på sig skidmössan med skärm innan han försvann ut. Mamma satt tyst med lillebror i knäet, han fick potatis doppad i mjölk som mamma matade honom med. Jag tog en fet skinkbit till, mest för att ha något att göra.

Plötsligt dunkade det våldsamt på ytterdörren och jag hoppade högt på stolen.

-Nu kommer tomten, viskade mamma och torkade hastigt lillebror om munnen.

-Kom in! skrek hon högt, som om tomten var döv på något vis.

Dörren öppnades försiktigt och jag satt stel av förväntan men plötsligt också av skräck. Så kom han långsamt in genom dörren, han hade ett hiskeligt fult ansikte med stort vitt skägg och en säck på ryggen.

-Finns det några snälla barn här! röt han med dov röst. och stampade av sig snön på köksgolvet, han hade tydligen inte vett att använda sig av sopkvasten ute på bron.

-Jadå, pep jag och mamma stämde in med ett "båda barnen är väldigt snälla" och just då började lillebror skrika rakt ut. Det gjorde mig livrädd, nu var kanske allting förstört.

-Håll käften skitunge! väste jag. Du skämmer ut oss! Nu kanske tomten går igen!

Mamma vyssjade honom och försökte få tyst på honom men det lyckades inte. Till sist gick hon in med honom i kammaren och när hon kom tillbaks stängde hon dörren bakom sig.

-Har är nog trött, förklarade hon för tomten som stått tyst hela tiden. Nu såg han rakt på mig.

-Snälla var det ja, sa tomten, det lät nästan som att han var fuill i skratt och sedan öppnade han säcken och tog upp ett paket. Det var till mig. Jag tänkte öppna det med en gång, men mamma viskade "vi väntar tills tomten gått, han har bråttom."

Sedan var det ett paket till pappa och tomten såg sig undrande omkring.

-Han är på skithuset men kommer strax, sa jag ivrigt. Tomten nickade och att han förstod och mamma fick ta hand om det paketet.

Medan han delade ut flera paket i flygande fläng tittade jag på honom i smyg. Det var något konstigt med honom. Han såg på något vis ut ungefär som pappa, fast krokigare. Han hade samma sorts vinterrock också, fast vänd ut och in. Varför hade tomten fordret utåt, var han dum i huv´et? Han hade yllesockor utanpå stövlarna, det verkade helknörpigt. Skägget såg konstigt ut, och ansiktet, och rösten som kom inifrån skägget verkade starta nere i magen. Men vad visste jag om tomtar? Till sist vågade jag mig på en fråga.

-Tomten, åker du kälke med snökedjor?

-Dumheter, mullrade han. Var har du fått det ifrån?

-Men pappa sa .

-Din pappa vet inget om oss tomtar! Säg honom det!

Nu var paketen slut, tomten skakade på säcken för att visa att den var tömd, och med ett mullrade "god jul i stugan" försvann han ut.

-Pappa missade tomten, sa jag. Det kändes ledsamt, han kunde väl ha skyndat sig lite.

-Ja det var för tokigt, så det kan bli, sa mamma.

Jag ville öppna mina paket, men mamma tyckte vi skulle vänta tills pappa kom in igen. Det gjorde han efter ett litet tag, jag hörde hur han stampade av sig snön i farstun innan han öppnade dörren.

-Det var det, nu kan tomten komma.

-Han har redan varit här! skrek jag. Alldeles nyss!

-Har han? Det var en snabb fan.

-Såg du honom inte?

-Jag såg nån skugga som försvann över snön, men jag trodde det var en råbock.

-Det var han! Och han har inga snökedjor på medarna, du vet ingenting om tomtar sa han.

-Ja han vet väl bäst, skrockade pappa och tog sig en julsup till.

Äntligen kunde vi sätta igång att öppna paketen. Jag fick flest. Raggsockor, en skjorta, en röd tröja, skidvalla och nya pjäxor eftersom jag växt ur de gamla. En ny skidmössa med lappar för öronen, ett puzzel och en Volvo-bil. Och så två böcker, Pojkarnas äventyrsbok och Indianboken.

Medan jag försökte lägga puzzlet funderade jag över tomten. Att han var så konstig. Plötsligt begrep jag hur allting låg till tack vare Avesta Tidningen. Där hade det stått om tattare hela hösten och pappa hade sagt att de var folk med överdriven släktkänsla som hälsade på varann i stora hopar. De var konstiga, inte som folk. Tomten och tattarna var konstiga på olika sätt, men konstiga var de. De var säkert släkt.

-Pappa, jag tror tomten är tattare! sa jag ivrigt. Han klär sig konstigt och... Pappa brast i skratt, det var som att han aldrig ville sluta.

-Det är han inte, det vet jag. För jag känner honom.

-Känner du tomten!

-Visst, han kommer från Lapp-Hellvitet. Jag har träffat honom i skogen ibland.

Jag tänkte efter och förstod att pappa måste ha rätt. Var tomten tattare, då skulle det ha kommit tjugo tomtar, hela släkten på en gång.

-Ska vi äta risgrynsgröten nu? sa mamma.


Mer läsning

Annons