Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Berättelser ur det infekterade kulturlivet

/

Annons


Från kart till fallfrukt
70 korta kapitel
om mitt liv etc
av Ulf Linde
Albert Bonniers
Förlag

Skulle han behöva ha dåligt självförtroende? Ulf Linde är en auktoritet i kulturvärlden, särskilt när det gäller konst. Han fick en gedigen borgerlig uppfostran, han är mångkunnig, var bland annat kompositör, medioker sådan tycks han själv mena, fin jazzvibrafonist och uppmärksammad kulturskribent, och i skolan var han bra i matte.
Självförtroende måste han ha haft, för han har vågat ta strid och stå för sin uppfattning, och i Stockholms infekterade kulturvärld räddes han inte de fiender han fick. Men i memoarerna återkommer han då och då till det dåliga självförtroendet. Varje gång han fick ett hedersuppdrag, det må vara i Konstakademin eller Svenska Akademien, blev han överraskad: Skulle jag...?
Han var ett ängsligt barn och skyller det dåliga självförtroendet på modern. Kommen ur socialgrupp tre gifte hon sig rikt och hade väldiga ambitioner för sin gosse. Inget dög. Först när han bra nog medelålders och fått både rondörens och kulturpersonlighetens tyngd och valdes in i Svenska Akademien uttalade hon motvilligt sitt godkännande.
Det vimlar av namn i memoarerna, konstnärer mest, och Ulf Linde fäller omdömen så det står härliga till. Inte sällan är omdömena av det godartade slaget. Han talar ofta om vänskap, och desto större är hans besvikelse när vänskapen upphör. Och ovänner fick han.

Han blev osams med PO Ultvedt, men det kan kvitta ty denne Ultvedt, en gammal vän, blev besatt maoist när han samtidigt med Linde var professor på Konsthögskolan. Han blev osams med Lars Gyllensten i Svenska Akademien när denne ville sälja Gyllene Freden, en donation av Anders Zorn. Han blev osams med Olle Kåks från Hedemora och denne får inte förlåtelse för att han tvärvände och lierade sig med fienden när Ulf Lindes efterträdare på professuren skulle tillsättas. Han blev osams med Siri Derkert som irrade bort sig i ”kommunistisk-feministisk svada”, fast ”henne sörjde jag”. Så här fortsätter det person efter person.
Förhållandet till den allt mera radikale Olof Lagercrantz som avskydde främmande ord han själv inte kunde blev ansträngt, och det slutade med att Ulf Linde tog avsked som konstrecensent i DN vars kultursidor han på grund av deras politisering åt vänster fann allt mera olustiga. Själv hade Ulf Linde läst Marx, tro inte annat, men han drogs i sin ungdom till syndikalismen.
Trumslagaren Jack Norén som varit i USA införde knarket i den svenska jazzen, skriver Ulf Linde med avsmak. Bättre då att ge spriten en chans. Så sant: Ulf Linde förtiger inte att han druckit och dagen efter hållit föredrag utan att minnas vad han sagt.

På det hela taget är Ulf Linde sina vänners vän, och han gillar även sådana som inte har samma uppfattning som han, just för tankeutbytets skull. Hemma på väggen sitter endast tavlor utförda av vänner. Det hjälper inte att någon fiendes tavla kanske är bättre. Konst är privata känslor även hos experter.
Lars Ahlin står högt i kurs fastän Ulf Linde väl inte delade hans politiska uppfattning. Lars Forssell var trevlig men inte särskilt logisk. Anders Österling var också trevlig men i gengäld snål.
När Ulf Linde slutade med jazzen blev han efter universitetsstudierna anställd hos Riksförbundet för Bildande Konst. Han var engagerad i Moderna Museet, han blev professor på Konsthögskolan och var sedan chef för Thielska Galleriet i många år. Måleriet är hans stora behållning efter all denna tid i konstvärlden. Moderna påfund, installationer kan man tänka, har han föga behållning av. Han sätter Bruno Liljefors före Anders Zorn och Carl Larsson. Hilding Linnqvist, som Leksands konstmuseum bygger på, är ”en gud”.

I konstdebatten hävdade Ulf Linde att ”konsten görs i betraktarens öga” och att man “måste vara människa, uppfostrad till att se konst för att kunna bedöma den som konst”. Vidare att ”man måste sätta sig in i verkets tillblivelse för att förstå vad som varit dess drivkraft”. Det låter inte särskilt kontroversiellt. Djur uppfattar inte konst, säger han själv så riktigt. Men nog måste konstverket ha betydelse. Något i det måste sätta igång betraktarens öga. ”Bra konst skall vara förlösande.” Vad som sedan är bra konst låter sig inte enkelt definieras.
Professorstiden på Konsthögskolan ser Ulf Linde tillbaka på med blandade känslor. Han engagerade sig i elevernas arbete och lärde sig lika mycket av dem som tvärt-om. Han hjälpte många framåt. Men politiseringen. Konsthögskolan befolkades av vänsterextremister som ville störta samhället över ända men inbillade sig att de hemska borgarna skulle köpa deras konst och lägga den i kassaskåpet i väntan på värdestegringen. Tiden var svår. Peter Dahl målade Ulf Linde med ett kulhål i pannan.

Klassisk bildning och studier av gamla mästares teknik och syften står inte högt i kurs, klagar han.
Så rätt. Ett kulturliv utan bakgrund är tomt. Det förflutna ger lärdom. Även renässansmästare kunde. Bara den som saknar självkritik lider inte av sin obildning.
Memoarerna ger en ypperlig bild av hur inskränkt kulturlivet kan vara trots de höga idealen, av hur intriger och ovänskap upptar tid som borde ägnas åt fruktbart skapande. Stora andar men små människor. Ulf Linde har varit med och memoarerna är hans rättframma version. Vad man än må tycka, Ulf Linde har varit en drivande personlighet i kulturlivet och utan hans insatser hade det varit tristare och mindre rikt.
I ”I Can´t Get Started” (1950) spelar Ulf Linde med bland annat Arne Domnerus. Man hör hans vibrafon som en rytmik i färger, klara, lätta, så elegant och fjärran från dagens rockdunk likt ett brutalt pålningsarbete på en byggarbetsplats. Kunde han inte ha fortsatt att spela jämsides med sitt värv inom konsten? Det finns snart inga vibrafonister.
BO DEGERMAN

Mer läsning

Annons