Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen tvekan – Knut Hamsun var nazist

/
  • Max von Sydow i rollen som Knut Hamsun i  den svensk-norsk-dansk-tysk biografisk dramafilm från 1996 i regi av Jan Troell. Ernst Jacobi spelade Adolf Hitler.
  • Knut Hamsun, 1859-1952.

Den norske författaren Knut Hamsun var en upphöjd konstnär i världsklass men han slutade som landsförrädare. Tore Rem ger en bra bild av Knut Hamsun som vägrade överge den tyska nazismen.

Annons

Knut Hamsun är en av världslitteraturens allra största gestalter. I nivå med Dostojevskij, Hermann Hesse, Thomas Mann och Ernest Hemingway. Den sistnämnde yttrade en gång att hans stora önskan alltid varit att kunna skriva som Hamsun.

Isaac Bashevis Singer sade i förordet till Hamsuns genombrottsroman Svält från 1890: "Hela den moderna romanens skola under 1900-talet härstammar från Hamsun."

År 1920 fick han Nobelpriset i litteratur. En avgörande faktor var säkert att han tre år tidigare hade krönt sin långa och lysande produktion med den mäktiga romanen Markens gröda. Ett nyodlingens hjälteepos av närmast evangeliska dimensioner där frälsningen har så blodfull anknytning till naturens och jordens alstrande krafter. Hans stjärna stod nog som högst 1929 då all världens celebriteter hyllade honom på hans sjuttioårsdag.

Snart tystnade lovorden. Efter andra världskrigets slut låg hans rykte fullständigt i ruiner. Han hade nämligen oförblommerat hållit fast vid sin redan från ungdomen djupt rotade tyskvänlighet – det var i Tyskland hans karriär från början tog fart. Kort sagt stödde han Hitler och dennes obskyra tankar om ett storgermanskt rike där även Norge borde ingå. Dock ej som en vasallstat, menade Hamsun, utan som en naturlig och självständig del. Vilket han också sa till Führern vid sitt famösa besök hos den självupptagne potentaten 26 juni 1943.

Hamsun ville ha bort rikskommissarien Terboven som styrde och ställde helt enväldigt i Norge. Låt nu Quisling få ta hand om rikets affärer också i praktiken, tyckte Hamsun. Vad var detta? Nervskakningar på dåraktiga gamla dar? Mötet slutade med fiasko, diktarhövdingen avbröt Hitler gång på gång och gjorde honom rasande.

Tyskarnas tillvägagångssätt i Norge är inte rätt! Det kommer att leda till ett nytt krig! Hitler tittade på honom, reste sig och sa: "Ja, det var det mina herrar." Sedan var audiensen över. De fick själva leta rätt på sina rockar och hattar. Efteråt ropade den ursinnige Hitler: "Jag vill inte se sådana människor fortsättningsvis!"

Det är detta möte som är kärnan i Tore Rems Knut Hamsun och resan till Hitler. Översättning Ulrika Junker Miranda. Hur kunde det gå därhän? Begrep han inte vidden av sitt agerande? Han ställde ju sitt för honom själv så dyrbara namn i den tyska propagandans tjänst utan att tveka. Innan han träffade Hitler på Berghof nära Berchtesgarden i de bayerska alperna deltog han i den av Goebbels välregisserade stora journalistkongressen i Wien. Hans tal spreds över hela Europa och slutade med: England måste ner på knä!

Goebbels avgudade Hamsun och kärleken måtte ha varit ömsesidig ty han skänkte propagandaministern sin Nobelmedalj och diplomet. Denne svarade att han var "djupt gripen av denna oerhört vackra gest" och avslutade sitt tackbrev med att Hamsun "inte bara är en stor diktare utan också en stor människa, det vill säga en man med stort civilkurage."

Den övergripande fråga som boken behandlar är om man kan vara en stor konstnär trots att man hyser och trumpetar ut motbjudande åsikter som måste fördömas. Visst kan man vara det, se på Louis-Ferdinand Céline och Ezra Pound, men de ställde inte sina antisemitiska och fascistiska tirader i propagandans tjänst.

Knut Hamsun var stabeis, en tjurskallig och självrådig person. Han blir troligtvis aldrig förlåten för sina handlingar. Däremot kommer många av hans makalöst bra böcker att leva vidare.

Tore Rem utgår från välkänt källmaterial men citerar också ur hittills obeaktade brev och artiklar. Han ger en bra bild av Hamsuns liv och varför han slutade som landsförrädare. Antisemit var han, inte tal om annat, men typiskt nog påpekade han gärna att han hade många judiska vänner som han högaktade.

Ser man till Hamsuns alla bortförklaringar så blir man inte glad. Visst var han en kluven människa men det är ingen ursäkt. Tore Rem konstaterar att det samlade historiska materialet som han gått igenom visar att han på punkt efter punkt förvränger, utesluter – ja kort och gott ljuger.

Tore Rems bok förtjänar all uppmärksamhet. Nog var Hamsuns väg hemlighetsfull, tvivelaktig och svår. Nog vandrade han den innerst inne ensam. Men det som nedsvärtar hans rykte är att han aldrig tog avstånd från nazismen. Man kanske kan säga att han inte ägde full utan endast moralisk visshet om nazismens i hans tycke förträffliga ideal, men vad hjälpte det.

Naturligtvis blev den halsstarrige mannen anklagad och dömd för landsförräderi efter kriget. Allt annat hade varit skandal. Egendomligt, kan man tycka, att han inte i näsborrarna hade känt den kvava luften från det råa och stelnade barbari som ölhallarna i München gav högljudda vittnesbörd om.

Att hans hustru Marie definitivt saknade lukt, smak, hörsel och synsinne bottnade först och främst i karriärlystnad. Under kriget företog hon således fyra längre uppläsningsturnéer i Tyskland. Vid ett tillfälle tog hon tacksamt emot en mapp med Hitlers akvareller. Hon var en benhård nazist och lät sig aldrig rubbas i sin övertygelse. Inte ens när det bar iväg utför stupet, ja särskilt inte då.

Hamsuns skuld var svårare att definiera. Visst hade han lovordat nazismen och ställt sin auktoritet i ockupationsmaktens tjänst, men han hade inte varit aktiv i Quislings parti Nasjonal Samling. Efter att ha gnuggat sina geniknölar kom rättspsykiatrerna fram till att han var senil. Halvtokig. "Varaktigt sviktande själsförmögenheter" som de uttryckte saken. Var det så? Knappast.

När hans sista bok "På igenvuxna stigar" kom ut till omvärldens rundögda förvåning var Hamsun nittio år gammal. Denna bok, skriven med obruten skaparkraft, är inte bara ett ytterst subjektivt vittnesbörd om hans tragiska livsfinal. Den är också en underfundig smäll-på-käften-bok. Det är som om han säger: jaså ni trodde att ni visste? Ni som inte ens hade blandat korten.

Marie fick tre års straffarbete och 150.000 kronor i böter. Hon fråndömdes också sina medborgerliga rättigheter för tio år framåt. Han fick 425.000 kronor i böter, summan reducerades så småningom med 100.000. Enorma summor, motsvarar mångmiljonbelopp i dag. Deras två söner Tore och Arild fick också vidkännas kortare fängelsestraff, men döttrarna Ellinor och Cecilia befanns vara oskyldiga. Dessutom sattes deras älskade gård Nörholm under förvaltarskap. Fullständig ekonomisk ruin, men den offentliga förödmjukelsen var värre.

För Marie gnagde denna vanära till sist ända in på benet. År 1959 gav hon sin version av hela saken i boken Under gullregnen. När hon dog, åttiosju år gammal 1969 var hon bitter och resignerad. Hon hade aldrig bett om någon medkänsla, och det fick hon heller inte. Som vi ser det nu blev Knut Hamsun tyvärr mer berömd för sina dåliga sidor än för sina goda sidor.

Mer läsning

Annons