Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lysande skildring av Linn Ullman

/
  • Linn Ullman är aktuell med romanen om sina föräldrar Ingmar Bergman och Liv Ullman.

Linn Ullmans senaste bok "De oroliga" är en lysande skildring om hennes två berömda föräldrar, och om henne själv, en liten flicka som längtar efter att bli sedd.

Annons

Hon kallar det roman (det är ett varmt och innerligt mästerverk, mest kanske en biografi.) Hon skriver med omfamnande kärlek och stor respekt.

Linn Ullman nämner inga namn, men hon berättar nära om deras liv och om platserna där de levde det vill säga Fårö, Stockholm och New York. Och hon berättar om den lilla flickan som blev döpt till Karin Beate – hon själv. Hon gör det utan att lämna ut sina föräldrar för att själv få publicitet. Hon behöver inte det, hon är mogen och intelligent och lyser i sin egen begåvning.

“Men en gång var hon 113 centimeter lång och kunde gömma sig bakom en rosenbuske utan att bli sedd och kunde störa fadern om det fanns en tusenfoting

i hennes rum som måste tas om hand. Tusenbein. Kyrkmack. Lockespindel.”

Linn Ullman och hennes far Ingmar Bergman hade ett gemensamt projekt. Hon skulle göra intervjuer med honom och sedan skulle de ligga till underlag för en bok. Han var 87 år när idén om boken föddes. Men när hon börjar med intervjuerna börjar han bli glömsk ” han sa orden försvann”. Han var mycket noga att planera deras möten, de måste ske på avtalad tid, han bestämde hur de skulle sitta, hur ljuset skulle vara och krävde att tekniken med hennes bandspelare skulle fungera .

Det gick dåligt och efter det sjätte samtalet inser Linn Ullman att projektet måste avslutas. Fadern är så märkt av sin ålderdom att det inte är någon mening att fortsätta.

Att alla ska komma på avtalad tid till de möten som är bestämda är Ingmar Bergmans största krav på sin omgivning.

”Hösten 2006 hände något jag efteråt har tänkt på som en eklips – en förmörkelse.” Fadern som var punktligheten själv kommer 17 minuter för sent till ett möte. Då förstår Linn Ullman att nu har något hänt, fadern är på väg mot livets slut.

Trots sin svaghet så inser han att livet håller på att rinna ut och regisserar sin död och sin begravning, sex sjuksköterskor turas om att sköta honom. Han har sålt sin våning i Stockholm och flyttat för gott till Fårö och där tänker han dö. Han besöker en lokal snickare och ger instruktioner om hur kistan ska se ut, han skriver manus till talet vid begravningen och ger det till ministern. Han åker till kyrkogården och tar reda på var han skulle kunna ligga. Det är storslaget. Det är värdigt.

Linn Ullman har skrivit sin bok utifrån de anteckningar som gjordes under hennes och Ingmar Bergmans sista samtal, det är en blandning av självbiografi och fiktion. Hon har använt brev och fotografier och sina egna minnen. Och genom hela boken finns Ingmar Bergmans röst, aldrig har man kommit honom så nära som nu.

Det finns stor kärlek och respekt i Linn Ullmans skildring av fadern. Men det finns en obalans i boken och det är hennes skildring av mamman. Där faller berättelsen sönder i skärvor. Liv Ullman får inte samma utrymme i romanen som Ingmar. Beskrivningen av henne drivs inte heller av samma energi som i skildringarna av flickan och pappan.

”Flickans mor, hon som har ansvaret för flickan årets alla månader förutom juli och som anser att barn mår bra av att dricka mjölk, vill också stänga in sig i ett rum och vara i fred, hon vill också skriva, hon vill ha regler och alfabet precis som flickans far. Men hon lyckas inte. Moderns alfabet ändrar sig hela tiden, det är omöjligt för flickan att lära sig även om hon försöker. A kan plötsligt vara L. Det är obegripligt. A var A och så blev det L eller X eller U. Modern har försökt att sitta i all rum i hela huset, men det går inte. Störningar överallt. Mina nerver krullar sig, brukar hon säga.”

Kärleken till mamman tar sig uttryck i längtan. Flickan bor hos sin mamma, men mamman lämnar henne ständigt till släktingar och barnflickor. Barnet och mamman har tid avtalad om när mamman ska ringa när hon är borta, men ringer hon inte på sekunden den tid som de bestämt blir flickan helt hysterisk.

”Linn är ett barn som inte förstår andra barn. Och oron växer när mamman går iväg till arbetet; Jag längtar från det ögonblick hon går ut genom dörren till det ögonblick hon återvänder. Jag längtar så mycket att jag behöver en extra kropp, en kropp till mig, ett organ för all längtan.”

De oroliga ger en ny bild av Ingmar Bergman, som man, som far. En av de bilder man haft tidigare är ju den från Malou von Sivers intervju med Bergman och Erland Josephson och där hon frågar dem om deras relationer till sina barn. De blir helt förbryllade över frågan och har inga svar.

”En gul lapp på köksbordet på Ängen, odaterad:

Högt älskade

Yngsta dotter

Var nu så varmt välkommen som det är

möjligt tillsammans med unge Ola (Olav?)

och kära vänner

Du som kommer med sommaren

(vad det än är för väder)

Stora Kramen

Far”

Linn Ullman ger en bild av en kärleksfull far, en berömd och mycket självupptagen man, men som ändå gjorde så gott han kunde för sin dotter, som var hos honom en månad varje sommar. Han såg också till att flickan fick en häpnadsväckande god relation till alla sina äldre syskon. Hennes samtal med pappan där han ligger på ålderdomens bädd präglas av innerlighet och värme Och humor. I vissa stycken dråplig svart humor.

"De oroliga" är ett mästerverk, Linn Ullman har komponerat minnen, sanning och glömska. Som vuxen kvinna kan hon se sig själv och sina föräldrar ur olika perspektiv. Det blir en poetisk bildväv om tre oroliga konstnärer, en flicka och hennes världsberömda föräldrar, en bildväv som kommer att sätta djupa spår både i läsare och i teaterhistorien.

LÄS MER KULTUR

Mer läsning

Annons