Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mammuten på väg tillbaka

/
  • Urtidsdjuret mammuten kan komma tillbaka i en ny variant. Dna-forskningen spår åtminstone en sådan framtid.

"En grupp uroxar uppehåller sig vid vägen i höjd med Romme Alpin utanför Borlänge". Se där; en annan typ av viltvarning än vad vi är vana vid att höra via radion. Ja, det kan bli verklighet om man får tro dna-forskarna. Författaren Torill Kornfeldt redogör i boken "Mammutens återkomst. De utdöda arternas andra chans" för vad vi kommer att kunna göra med djur och natur i framtiden.

Annons

Vad säger ni om möjligheten att inom en rätt nära framtid åter kunna möta uroxar i de svenska markerna? Vilda nötkreatur med en mankhöjd som närmar sig två meter, en vikt av omkring 1.5 ton och förmodligen utrustade med ett humör som inte går av för hackor!

Om möjligheten av att återskapa denna art, utrotad sedan 1600-talet, då ett sista djur dog i Polen, och många andra försvunna eller hotade arter av djur och växter handlar vetenskapsjournalisten Torill Kornfeldts bok "Mammutens återkomst – De utdöda arternas andra chans". Torill Kornfeldts bok speglar ett vetenskapligt område där forskningsfronten rör sig med imponerande, en del skulle uttrycka det, skrämmande, hastighet. Författaren redogör för flera stora framsteg inom dna-forskningen som skett under senare år, speglar forskning så sent som från i våras, i något fall från ännu senare tid. Det kan klart konstateras att det har hänt oerhört mycket inom detta område sedan fåret Dolly klonades fram i mitten av 90-talet och människans dna-profil blev helt klarlagd kring millenieskiftet.

Människan, med sina jaktvapen, men främst genom sin påverkan av andra arters livsmiljö, och betingelser för liv, har utrotat mängder av andra arter under sin existens, det försvinner åtskilliga arter varje år världen över på grund av denna påverkan. En av de arter som människan anses tidigt ha utrotat var mammuten, som i sina sista former fortfarande levde på öar norr om Sibirien får några tusen år sedan, innan även de dukade under för mänskliga jägare. Det pågår nu i flera forskningscenter arbete för att kunna återskapa mammuten. Här kan urskiljas två vägar, dels att försöka ta fram dna som bevarats i mammutar infrusna i Sibiriens permafrost sedan 10-20 000 år, dels arbeta med en befintlig art, den asiastiska elefanten som är den nu levande elefant som anses stå mammuten närmast, och till dess arvsmassa föra in egenskaper, enstaka dna från äkta mammutar för till exempel lång ullig päls och enorma, krökta betar. Dna-molekylerna är väldigt känsliga för nedbrytning, och börjar lösas upp så snart ett djur har dött. Det är förmodligen lättare att ta fram enstaka dna och föra in dessa i embryon från moderna elefanter, och ge djuret egenskaper som liknar en riktig mammut men utan att det för den skull handlar om en helt återuppstånden art, utan mer en art som ger intryck av att vara den utdöda, som ser ungefär likadan ut. Detta låter som science-fiction men seriösa, kvalificerade forskare inom biologin försäkrar att det kan bli verklighet inom några få år. Någon hävdar till och med att det skulle vara ett sätt att få den asiatiska elefanten att överleva, förse den med päls och en gigantisk kropp, så kan den leva i en sibirisk, människotom, ödemark.

Dna-molekylerna är känsliga för nedbrytning och bevaras inte över årmillioner. Den som med minnet av filmen Jurassic Park, fruktar att möta en Tyrannosaurus Rex under svampplockningen kan känna sig lugn, dessa monster kan inte återskapas ur något dna.

Torill Kornfeldt redogör för många områden även inom västriket där dna-tekniken kan innebära stora framsteg och förändringar. Under slutet av 1800-talet försvann millioner träd av den amerikanska kastanjen som tidigare dominerat lövskogarna i USA. De dukade under för angrepp från svampar som kommit in i landet genom import av ett japanskt kastanjeträd, bärare av svampen men själv resistent mot att förstöras av den. Nu pågår forskning om hur dna skall kunna föras över från den japanska arten till den amerikanska som finns kvar i några få exemplar. Framgång där skulle innebära att de amerikanska lövskogarna skulle kunna återställas i sin forna prakt. På samma sätt skulle de olika svampar som nu hotar att utrota våra svenska almar, liksom askar och bokträd, kunna bekämpas, onekligen ett nyttigt användningsområde.

Den forskning som nu pågår kring möjligheter att ta fram och överföra egenskaper mellan olika arter och återuppväcka sedan länge utdöda djur eller växter, är självfallet inte bara fascinerande utan även skrämmande. Människan övergår från att vara skapelsens krona till att bli dess herre. Så här uttrycker sig en professor i psykologi, Susan Clayton, som Torill Kornfeldt intervjuat: ”Att återskapa djur gör mig nervös eftersom det inte bara handlar om enskilda arter. Det är något som förändrar förhållandet mellan oss och naturen” Det kan nog vara kloka ord i sammanhanget som talar för en viss eftertanke och besinning i all forskningsglädje.

Till sist åter, om uroxen som en gång strövade i våra svenska skogar. Jag väckte tanken vid brasan under älgjakten häromsistens, om det inte vore maffigt att åter få jaga dessa kraftfulla djur under någon höstvecka. Jag kan bara säga att jag höll på att bli utan Bullens pilsnerkorv den dagen!

LÄS MER KULTUR

Mer läsning

Annons