Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måste författaren också snacka?

/

Måste författare också vara offentliga personer som pratar om sina böcker? Karolina Ramqvist skildrar den stora klyvnaden mellan den som skriver och författaren.

Annons

”Att skriva är att vända sig mot världen och bort från den på samma gång”, skriver Karolina Ramqvist i sin nya essä "Det är natten". Den formuleringen kommer ganska långt in i texten, och jag läser den som textens kärna. Essän består formmässigt av samma dubbla rörelse. Själva ramberättelsen handlar om hur berättarjaget sitter vid sin dator för att skriva ett föredrag om sitt Författarskap, (med stort F) men hamnar hela tiden i en helt annan tankebana. Hon konstaterar att den Författare som hon vill skriva fram och som ska möta sin publik i själva verket är någon helt annan än den person som skriver hennes böcker.

Men hon vill inte vara en Författare, en offentlig person som pratar om böckerna. Det hon vill säga står där i texten, allt annat blir en sorts överkurs som har ett annat syfte. Klyvnaden, Ramqvist använder just det ordet, mellan den som skriver och Författaren är i själva verket så stor att den nästan inte går att överbrygga.

Essän som litterär form är kanske ändå den jag tycker allra mest om. Själva ordet essä kommer från franskans essayer, försöka. Och det befriande med essäformen är att den är så tillåtande. Författaren (Jag använder ordet med avsikt här) kan fritt pröva sin tes utan att behöva bevisa den med annat än goda argument eller skarpa tankar. Det ger en helt annan frihet än till exempel den vetenskapliga uppsatsen. Och när essän är som bäst sätter den fram en fråga eller ett problem fullständigt kompromisslöst. Det gör att läsaren inte kommer undan, utan måste ta ställning, på det ena eller andra sättet.

I den här essän lyckas Ramqvist dra läsaren så långt in i texten att det inte går att värja sig. Själva frågeställningen om det skrivande jaget och bilden av Författaren påminner kanske ändå om liknande relationer inom andra verksamhetsområden. Det finns yrkesroller att förhålla sig till. Det som skiljer Författarens, men även skådespelarens yrkesroll från många andra yrken, är att den egna personligheten på ett oundvikligt vis blir en del av yrkesrollen, ibland även mot individens vilja.

En skådespelerska jag känner berättade en gång om svårigheten att i efterhand spela in repliker till film, om ljudkvaliteten blivit för dålig vid första inspelningstillfället. Efter några år hade hon kommit på att istället för att återskapa själva känslan vid det första inspelningstillfället, försökte hon att istället imitera och spela sig själv. Då blev allt mycket lättare.

Möjligen gäller detta även för Författare, med eller utan stort F. Det går att både skriva in sig i sin berättelse, eller skriva ut sig. Båda strategierna får konsekvenser för författaren inför mötet med publiken, men också i relation till själva boken. I slutraderna skymtar en tredje dimension – den att i samma ögonblick som boken är färdig försvinner det skrivande jaget, raderas ut. Kvar som länk mellan den skrivande och Författaren är själva boken. Den ligger där på bordet.

LÄS MER KULTUR

Mer läsning

Annons