Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Boken på arbetsplatsen

Annons


Maria Hamberg kom i fjol ut med romanen Greklandssommaren på Ordfront förlag. En modern kärleks- och arbetarroman. Den handlar bland annat om den efterlängtade, fria förälskelsen i en man, stoltheten över det tunga arbetet på verkstan och den komplicerade relationen med barnen som aldrig blir riktigt vuxna.

Hennes väg till författarrollen är lång. Hennes livsfärd är ett bra exempel på varför arrangemang som Boken på arbetsplatsen behövs. Hennes berättelse beskriver vikten av en aktiv kulturpolitik inom arbetarrörelsen som i första hand inte skall rikta in sig på det stora LO-kollektivet som sällan eller aldrig läser en bok, går på teater eller besöker en konstutställning.

Maria Hamberg växte upp i en by i Ångermanland. Hon lärde sig tidigt att det fanns en manlig och en kvinnlig värld. Hon hörde männen berätta bullriga och roliga historier i köket medan kvinnornas berättelser var långsammare och av lågmäldare art.

Det gick bra för Maria i skolan. Hon gick ur skolan med mycket bra betyg. Det ställdes krav. Flickan måste ju bli något med ett sådant läshuvud. Bra betyg förpliktigar. Framåt marsch. Nu skulle föräldrarnas drömmar om en framgångsrik dotter förverkligas.

Maria Hamberg försökte fly från kraven. Jobbade utomlands. Flyttade till Umeå, arbetade och pluggade lite ekonomisk historia. Men utan att hon visste ordet av hade hon börjat studera till läkare. Det var som om någon osynlig kraft fått henne in på denna yrkesbana. Läkare var ett fint yrke tyckte alla. När Maria gick åttonde terminen kom verkligheten ikapp henne. Hon ville inte för sitt liv bli läkare. Patienternas underdåniga blickar gjorde henne obekväm, trivdes inte i rollen över huvud taget.

Hon hoppade av medicinstudierna till allas förskräckelse. Hon ställde in klassresan och tog i stället ett steg bakåt. Det blev järnverket i Luleå i stället. Hon lärde sig svetsa och trivdes med jobbet och arbetskamraterna. Här fanns alla mustiga berättelser och en stor gemenskap. Åren gick och familjen flyttade till Botkyrka. Maria Hamberg fick jobb på Konsums korvfabrik. Här var sammanhållningen också bra. Men under alla dessa år teg hon om sina avbrutna studier, om hur nära hon hade varit en akademisk titel med stor status.

1995 kom beskedet om nedläggning. Maria sökte sig till Scania i Södertälje innan korvfabriken stängdes. Här var arbetssituationen en annan. Effektivt och rationellt. Varje arbetare en isolerad ö. Här fanns inte utrymme för kollektiva historier. Maria Hamberg mådde dåligt. Hennes far gick bort. Hon började att skriva. På olika vägar kom hon i kontakt med arrangörerna till Boken på arbetsplatsen på Brunnsviks folkhögskola. Här fick hon möta författare som hon antingen bara läst om i tidningen eller tidigare inte ens känt till. Peter Mosskin, Kjell Johansson, Aino Trosell, Tony Samuelsson, Torgny Karnstedt, Håkan Boström, Gunder Andersson.
Maria vågade berätta. Läste en nyskriven novell som skulle publiceras i fackförbundstidningen Mål Författarna kom med råd, talade om skrivandet, gav praktiska tips.

Därefter deltog hon i Ahlbäcksdagarna och upptäckte bildkonsten. Modet ökade. Sinnena vidgades. Hon
ville skriva om arbetet och arbetaren. Han och hon som inte finns till enligt vissa.
-Jag skrev och var förbannad. Det finns arbetare. Det finns människor och vi har något att berätta.
Maria Hamberg tog ett friår från Scania och satte sig ned och slutförde romanen Greklandsommar. Hur många flera Marior finns inte därute i landet med en oskriven roman i kroppen? Vem skall förlösa dem?
ULF LUNDÉN

Mer läsning

Annons