Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Egopratkvarnen är oftast en chef

/

Annons

För något år sedan skrev Åsa Beckman i DN fram den manliga arketypen Kulturmannen.

Kulturmannen är verksam inom det kulturella fältet och som (oftast med åren, men inte alltid) utvecklat patriarkaliskt översitteri, för att inte säga svinaktighet i relationerna till kvinnor, men i vissa fall möjligen också till andra män. Nu utökas detta persongalleri med ytterligare en manstyp, som möjligen kan kallas Egopratkvarnen. Denna figur har enligt Beckmans egna empiriska studier och många vittnesmål en tendens att uteslutande mala på själv och aldrig ställa en enda fråga till de kvinnor han föreläser för. Ett annat ord för denna företeelse är också ´mansplaining´ som myntades av Rebecca Solnit för en sju, åtta år sedan.

Detta beteende gäller såväl i privatlivet, som också i andra sociala och professionella sammanhang.

Det som intresserar mig mest är kanske inte det obestridliga faktum att Egopratkvarnar kan mala sönder vilken date, middag, social tillställning som helst och i, låt oss säga 98 procent av fallen, rör det sig om (kultur-)män. Det intressantaste är den specifika position som själva frågeställningen försätter slentrianmässigt babblande män, som mig själv, i. Denna obekvämhet är sannolikt inget som går att jämföra med det obehag kvinnor känt i omvända situationer genom sekler, vilket förstås är själva kärnan i frågeställningen.

På Expressens kultursida ansluter sig inte oväntat litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström, som också ägnat mycket tid åt kulturmannen under året, till resonemanget kring den manliga självcentreringen och driver tesen att kvinnor borde fråga fram och intressera sig för varandra, istället för att vara trosskompani åt ofta medelmåttiga snubbar. Formulerat på ett annat sätt, krossa patriarkatet och könsmaktsordningen!

Min egen erfarenhet är att vissa egomaniska beteenden också är relaterade till maktens långsiktigt deformerade inverkan på individen, än enbart betingade mansreflexer. Alla människor, oavsett kön, som under en längre tid har chefsuppdrag eller maktpositioner fixar ett skal runt det egna jaget. De flesta gör det genom att bygga en skyddsvall av attityd, en air av svåråtkomlighet, en viss hårdhet.

Det behövs mot den i många fall kanonad av åsikter, påhopp, ifrågasättanden, ibland gränsande till förtal och smädelser som hen blir utsatt för, inte minst i centrifugen sociala medier. Det är förstås ingen ursäkt för monomaniskt malande, men det kan möjligen vara en delförklaring. Att den förkrossande majoriteten av sådana maktdefekter återfinns hos män (inte alla män) är inte konstigt med tanke på hur det ser ut i dagens Sverige.

Kanske var det därför som jag, under den gångna Bokmässan, kom på mig själv med att varje gång jag närmade mig DN:s monter reflexmässigt orientera mig mot ett annat gammalt manligt ideal, den tyste starke, och smita ut genom bakdörren.

LÄS FLER KRÖNIKOR:

Niklas Ekdal försökte ta sitt liv

Korstågens tid är förbi

Mer läsning

Annons