Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett skakande reportage om turistindustrin

Annons


Välkommen till paradiset
Reportage om turistindustrin
Jennie Dielemans och Shahab Salehi
Atlas

Resa. Känn på det. Väg det i handen. Frihet. Det känns i magen. Galaktiskt. Underjordiskt. Fysiker som solar sig i livets gåta. Själv bläddrar du kanske förstrött i en resekatalog. På väg någonstans. Bara bort. Spelar ingen roll. Måste komma iväg.

Vad innebär en resa? Vad är det för arv som sätter oss i rörelse? Rastlösa folkvandringsmänniskor? Nyfiken gränsvarelse som dras till andra sidan? Eller är det detta med jorden som snurrar?
För vad händer när vi förvandlas till en turist, eng. tourist, fra. tour resa? Blir det som hos Joyce i Ett porträtt av författaren som ung som låter skicka ut sin själ på upptäcktsfärd i okända rymder (Et ignotas animum dimittit in artes, Ovidius), eller blir vi bara liggande i en solstol.
Botaniskt rörde sig den gode Linné i okända rymder. Samtidigt var han en mycket tidig turist som inte bara prisade växters sköna lekamen utan rekommenderade ett besök på de vackra platserna.
Med bättre kommunikationer och löner utvecklade män som Tomas Cook, idag ett gigantiskt reseföretag, turismen på 1800-talet.

Idag ska allt vara inräknat, all-inclusive, och 2007 gjordes helt otroliga 846 miljoner internationella turistankomster.
Men av alla dessa ”Välkommen” var det 2,5 procent av jordens befolkning som var ute på semester i ett annat land. Resten, 97,5 procent, fick stanna hemma.
När andra världskriget tog slut och Europas städer började se nytt ljus ville folk se sig omkring. Bussarnas röda kors målades över och vips föddes charterturismen.

Och det var på Gran Canaria som planerna för den industriella turismen tog form. En mall som spritt sig över hela världen; en slags turismens monoteism: Det finns bara en turism och det är turism.
Dielemans och Salehis bok är inte en vanlig guidebok eller resekatalog, även fast omslaget lyser som Medelhavet och vattnen vid Phuket i Thailand.
Här finns inga bilder på solnedgångar över stränder och restauranger eller historiska sevärdheter. Nej här råder förnedring, dumdryghet, fattigdom, enfald, sopor, prostitution och droger.
Turisterna drar fram som en svärm gräshoppor: skiter, spyr, kladdar, pedofiler som smittar till dånet av flygplan som startar och landar i ett.

Paradiset är en illusion, precis som i bibeln, med den skillnad att här är den verklig. Som hos en grupp bokstavstrogna som snart ska bli hämtade av ett rymdskepp. Och då spelar det ingen roll vad man utsätter kroppen för när den ändå är ett innehållslöst skal.
Meningslösheten i ljumna nätter med droger beskrivs bäst i Salehis bilder. Här finns inte Cornelis lite romantiska ”har du tid och pengar köper du min samba” eller Taubes ”Flickan i Havanna” Människorna ser på en med döda blickar: Vad fan gör du här ditt koloniala äckel! Kom så delar vi lite smitta mellan oss! Gör vad fan du vill bara jag får några dollar. Leende svarta stygn. Ögon som resignerat.

Boken är ett slag i ansiktet som gör att man aldrig mer vill sätta sig på ett flygplan.
Men frågan är om journalistiken är trovärdig? Fakta och research finns, men storyn tenderar att bli som i Uppdrag granskning. Författaren och fotografen har redan bilden klar: ”Vi gjorde det här för att världen är så dum.”
De cyniska dialogerna av de resenärer som Dielemans och Salehi följde känns ibland tillrättalagd och tappar lite i trovärdighet. Men samtidigt är det spännande att smyglyssna på folk, ett grepp som påminner om dold filmkamera.

Men frågan är om författaren hela tiden hängde dessa människor i hasorna och har dialogerna sminkats?
Boken skulle ha tjänat på flera perspektiv. Hur mycket jobb skapar turistindustrin? Hindrar den andra näringar att utvecklas? Vart tar pengarna vägen, möten, kreatörer och entreprenörer? Varför är folk fattiga trots en blomstrande turism?

Och vem hade egentligen ansvar för människorna som den stora vågen från Indiska oceanen tog år 2004? Var det jorden, myndigheterna? Den svenska staten kan det inte ha varit fast skulden lades på den.
”Turismens tyranni”, skrev jag i en krönika efter en resa till Grekland. Jag räknade givetvis in mig själv som en som hade nött på den attiska jorden. Och det tror jag Dielemans och Salehi också vill säga. Vi nöter…
De har gjort en intressant och tankeväckande bok som bör finnas i väskan på stranden eller hos ryggsäcksfolket. Varför inte också vid flygplansstolen.
MATS LINDSTRÖM



Mer läsning

Annons