Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Falun och Avesta är två exempel

Annons

Vi har en gammal modernism och en ny. Falu lasarett representerar den gamla. Koppardalen i Avesta den nya. Det förra har stordrift som förebild. Det senare har förvandling som följd. Gemensamt har de nittonhundratalets industrialism.

Förra seklet var modernismens tidevarv. Denna modernism stod för begrepp som framåttänkande, nybyggande, omvandling och storskalighet. Traditioner hindrade utvecklingen och var av ondo. Industrin utgjorde drivkraft och modell för organisation och rationalitet. Den offentliga sektorn följde samma mall.
Författaren Lubbe Nordström reste vid trettiotalets slut runt i Sverige och gjorde ”Lort-Sverige” som bok och radioprogram. Snusk, gammeltänkande och fattigdom var vad han fann. >Dalarna kom hyggligt undan, frånsett det han såg i ”Fridolins lustgård”, Karlfeldts med ålderdomliga ord prisade allmogedröm, ty där måste de gyttriga småbyarna med sina smågårdar rivas och det kvava livet ersättas av modernitetens luft och ljus.
Rakt och stort skulle det byggas. Det nya L M Ericsson i Stockholm var en futuristisk dröm med enorma fönster i strålande ljus och med arbetslokaler i långa salar och monteringsbord i långa rader. Tidsstudiemän mätte med kronometrar, ingenjörer med räknestickor. Löpande bandet infördes. Jobben sönderdelades i enkla plockmoment.
C J Johansson i Eskilstuna, Mått-Johansson, hade redan skapat sin berömda måttsats enligt vilket allt skulle passa precis och effektivt. Det stämde med kravprincipen för samhälle och människa: Man måste hålla måttet. Frågan var: Hur anpassar sig människan? Tvärtom frågade ingen.
Det rådde en så kallad abstrakt tillit. Någon kontakt med de höga cheferna förekom inte, men cheferna fanns där och var inte anonyma som i dagens ostadiga finansvärld. I dag finns en social tillit, så kallade nätverk, men den tilliten är lösare och ganska obeständig.
Industrierna flyttade ut och kommunerna räckte upp armarna och rättade sig efter företagens önskemål. Vad vill ni ha? Storföretagen var starka aktörer med makt. (Det talades om de femton familjerna.) Företagen sökte ”flinka kvinnohänder” och föredrog orter där facket var svagt. Jordbruken lades ned och arbetskraften flyttade till tätorter och städer.
På de gamla bruksorterna var läget annorlunda. Bruken existerade sedan gammalt och det fanns en facklig tradition. Moderniseringen, själva tidsandan, och produktionsökningen innebar dock att bruken byggdes ut och att stadskärnor revs och moderna fyrkantiga byggnader av lådtyp uppfördes.
Industrialiseringen i moderniseringens namn var ett enormt skapande som gav välfärdsresurser. Den politiska och ekonomiska makten levde på sätt och vis i symbios. Människor fick bättre levnadsvillkor samtidigt som en kraftig centralisering skedde. Målet var ett ordentligt ordnat liv med jobb och trygghet.
Vi måste förbättra villkoren för vanligt folk, sade landstings-politikerna i Dalarna och klubbade 1959 en omfattande sjukvårdsplan som innebar inte minst att Falu centrallasarett byggdes. (Planen reviderades några år in på sextiotalet och den åberopades ofta långt fram i tiden, till och med i begravningstal.)
Beslutsfattarna trodde på framtiden och gjorde som man skulle enligt dåtida synsätt. Befolkningssiffrorna räknades upp och behoven värderades. Det gällde att ta till. Om alla beräknade befolkningssiffror slagit in hade Sverige fått tjugofem miljoner invånare.
På sjuttiotalet började människor på golvet protestera: Vi står inte ut! De demonstrerade, de strejkade. Företagen plågades av hög personalomsättning. I utvecklingsländerna kostade produktionen mindre och där konstrade inte löntagarna.
När Olof Palme mördades 1986 dog den industrialism som hörde ihop med stordrift och modernism. Det fanns inget personligt samband, men förändringen inträdde så tydligt vid den tiden. Textilindustrin hade redan flyttat ut, varven lagts ned och bruks- och gruvdöden kom.
Ute i världen blåste hårdare vindar. Chicagoskolan med ekonomen Milton Friedman förespråkade mera marknadskrafter och mindre politik. Ronald Reagan och Margaret Thatcher gjorde praktik av teorierna. Globaliseringen blev ett allomfattande faktum och den traditionella industriproduktionen upphörde: ingen lagerhållning, just in time, kvartalsrapporter, rikskapitalister, penninghandel.
Där stod man med resterna av det gamla industrisamhället och den gamla moderniseringen. Maths Isacson från Hedemora, professor i ekonomisk historia, författare, forskare och folkbildare (över 23000 nedslagsplatser på Google), föreläste häromkvällen på Dalarnas museum om modernismen och industrisamhället: ”Stordrift som förebild - och problem.”
- Vad gör vi med allt som blivit kvar av nittonhundratalets arv? frågade han. Vilka problem står vi inför i dag?
Modernismen lever kvar men med många nya ingredienser. Framåtblickandet består, men tiden har blivit en helt annan ekonomisk faktor, utvecklingen går fortare, förnyelse och förändring predikas, flexibilitet har blivit mode- och lösenord och på nätet går det fort. Maths Isacson sade inget men en undring biter sig fast: Alltjämt tycks det vara människan som skall anpassa sig, inte tvärtom.
Modernism i dag är inte industrialism utan konsumism. Att vara är att köpa en vara. Börsanalytikerna är vårt nya prästerskap. De gamla industribyggnaderna och -miljöerna blir företagshotell med små tjänste- och serviceföretag, lärandemiljöer, bostäder, hotell- och konferensanläggningar, affärer, kaféer, forskningslokaler, museer, turistmål, äventyrskomplex.
Maths Isacson pekade på Koppardalen i Avesta. Vad gör man med sjuttio tusen kvadratmeter industriområde? Istället för ett hopplöst, vittrande förfall har området blivit ett levande exempel på hur industrimiljöer- och arbetslivshistoria kan förvandlas till tillgångar för lärande och upplevelser, utbildning, kultur, företagande och besöksnäring. En särskilt berikande kraft är Avesta Art, konstutställningarna.
Går det att göra industriminne av nedlagda kärnkraftverk? Sådant rör upp känslor och problem och snuddar vid en annan fråga: Råder samma optimism och framtidstro i dag som under den gamla modernismens högsta tid? Visserligen genomleds två världskrig, men folk hoppades på fred. Nu har vi klimathot, energibrist, finanskriser, råvarubrist, åldrande befolkningar, ensamhet och allt värre konkurrens.
Falu lasarett och andra sjukhus lever kvar som stordriftsanläggningar. Till och med större efterfrågas. Hur det nu skall tolkas.
BO DEGERMAN

Mer läsning

Annons