Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Handikappade, sjuka och flyktingar kostar bara pengar

/
  • Varför har vissa av oss människor bara blivit till problem och kostnader?

Annons

Jag har en bekant som är CP-skadad. Han måste använda rullstol för att ta sig någonstans. Kan inte gå på toaletten utan hjälp. Ibland behöver han någon som sköter pratandet åt sig, det kan vara väldigt svårt att förstå vad han säger utan ”tolk”. Men han skriver. Självständigt. Vi kan ha ett utbyte av tankar och åsikter utan ”mellanhänder” via bokstäver på internet. Men det förutsätter att någon hjälper honom upp i stolen, fram till datorn, ifall någon över axeln läser vad han skriver vet jag inte. Skulle tro att han bestämt sig för att strunta i det, integriteten sitter inte i hemligheterna men i själen.

I våras var han orolig inför semestern. En oro som jag inte först förstod. Jag är ju inte beroende av att det finns ett fungerande nät av personliga assistenter för att mitt liv ska fungera. Hans oro grundade sig i att hans ordinarie assistenter behövde semester. Sommaren som för mig oftast är en period av njutande, skulle för honom kunna bli en period av ständiga bekymmer, de som får vikariaten måste fungera ihop med honom. Det är många timmar på ett dygn...

Men först alla intervjuer. Möten med människor som behöver pengar, lön och inkomst, och som därför framställer sig själva i bästa dager. För honom handlar det om att främmande människor kommer innanför hemmet, innanför kläderna, innanför banksekretess och familjerelationer. Hur genomskåda dessa arbetsvilliga? Hur ska man veta vem som grimaserar när de ser ens krampande kropp och förvridna lemmar? Hur ska man veta vem som kommer att respektera vad man vill och rätta sig efter det?

På sensommaren var han orolig när Försäkringskassan skulle göra ny bedömning av hans behov av assistens. Cyniskt uttryckte han det som att det var godtycke som skulle avgöra ifall han hädanefter skulle bajsa i blöjor och sitta kvar i skiten tills det var dags för byte eller om han även fortsättningsvis var tillåten att göra behoven direkt i toaletten, när han själv kände att det var dags.

Att bli ifrågasatt är alltid väldigt kränkande. Att någon inte tror vad du säger, det rycker undan marken under fötterna. Om man inte har någon trovärdighet, vad är man då värd? Alla har vi varit med om det någon gång, i större eller mindre sammanhang. Att fröken i skolan valde att tro på den som kastat isbollen istället för på dig som fick den på sig. Att han som kopierade dina förslag till förbättringar gick och smörade för chefen om hur bra det var och därför fick löneförhöjning medan du blev utan.

Om man vill kan man försöka sätta sig in i de assistansbehövandes situation, och till en del förstå känslan. Om man vill kan man se att det är samma byråkratiska system som utförsäkrar sjuka och tvingar dem att sälja allt de äger och har för att kunna få socialhjälp, samma system som nekar barnhemsbarn och fosterhemsplacerade ersättning för den vanvård svenska staten utsatt dem för.

Om man vill kan man se likheterna med hur min bekant behandlas med hur myndigheter och regeringsföreträdare till exempel ser på de förväntade flyktingströmmarna från Mosul. Språkbruket blir allt tydligare. Människor är bara kostnader, siffror i tabeller, problem att hantera. När den borgerliga regeringen gjorde det möjligt att ställa sjuka utanför sjukförsäkringen försvarade de sig med att ”antalet som skulle drabbas var försumbart”. Den socialdemokratiska ministern motiverar helt frankt de hårdare kraven med kostnaderna, men väljer att inte kommentera den MS-sjuka kvinnan som dog på en toalett i Mamö.

LÄS OCKSÅ: Därför bär jag lyxstrumpor

Balladen om Johan Bråttom

Mer läsning

Annons