Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hisnande ögonblick och tänkvärda poeter

/

Annons


Augustimörkret faller, någonstans vet jag att vårtbitarna stridulerar, men det här var året då jag inte längre kunde höra dem. Tryggt ändå att veta: världen pågår likväl, bortanför mina krympande sinnen. Det finns andra ljud omkring mig, ljud som har att göra med liv och växande och begynnande förvissning, bra. Men tornsvalorna susar inte längre förbi, plötsligt en kväll känns tomrummet efter dem. De saknar inte mig, det är mitt sentiment som håller fast deras osynliga luftspår och som tolkar minnet av deras skri under rushen: ”Förbi…förbi…”
I ett annat augustidunkel har Krister Gidlund skrivit en mycket fin dikt.

”Denna mörka augustikväll/kommer aldrig åter.//Ohanterligt stor//fylld av allt möjligt.//Vi märkte den knappt/ där vi gick längs vägen med ficklampan släckt// och hörde/ vad kreaturen alltid har hört:// hur vinden kommer och går/som ingenting/genom asparnas lövverk.”

Gidlunds dikt uppstår vid gränsen mellan ett seende, lyssnande jag och det som vi bara kan kalla ”allt det andra” – vid gränsen där det enskilda jaget i bästa fall kan bli en passage för utbyten över en gräns som egentligen aldrig kan överskridas. I Gunnar Björlings anda återupprättar han det numer alltför ofta bortglömda infinitivmärket: det öppnande ”att” som pekar rakt ut i det stora, underbara obestämda. Rödhaken gnistrar en stund mot mörkret och framkallar en enhetsupplevelse: ”Du lånar ej sången, sången är du”. Slutdikten har gett diktsamlingen dess titel, ”Fåglarna lärde oss ingenting” (Heidruns förlag). Kanske gav de inte lärdom – men något bortom lärdom, kanske visdom?

Fast visst kan man lära sig av kunskap om fåglar (om inte av fåglarna själva). Till exempel påminnas om att evolutionen ständigt pågår, att det har iakttagits 480 olika fågelarter i Sverige, att man kan uppskatta antalet fågelarter i världen till cirka 10000 och att det troligen har existerat 150000 arter på vår planet genom åren, de flesta nu utdöda. Hybrider uppstår, DNA-tekniken gör att man måste uppställa nya artbegrepp – en fågel som länge betraktats som kråkfågel visar sig vara en förvuxen mes – det finns fåglar som bara är funna i ett enda exemplar! Om detta handlar den outtröttlige Skåneornitologen Lennart Nilssons nya bok
”Kråkan som var en mes” (ellerströms). Hisnande inblickar i fågelvärlden – som också till dels är vår och en påminnelse om att predikamentet är allomfattande: Skapelsen pågår!

Fåglar förekommer också i Eva-Stina Byggmästars nya bok ”Men hur små poeter finns det egentligen” (Wahlström Widstrand). Eftersom det är Byggmästar som för pennan är det gott om blommor också, och om kärleksförklaringar. Men framför allt är det en dikt om dikt – hennes små poeter far omkring i ett landskap som tycks bestå av böcker, små diktsamlingar,kärleksfullt frambringade av vackra ”debu(tanter)” eller vildmarkspoeter, matade med älsklingsrätten blåbärsgröt. Men mitt i förtjusningen och ordberusningen framställer hon bilden av ”Diktfabriken nr 153”, en titel som ger otäcka associationer till inte bara löpandebandsarbete utan rentav till (döds)arbetsläger. Mitt i förtjusningen känner man att Byggmästars lovsång till poesin också är en besvärjelse, riktad mot det poetiska arbetets marginalisering och risken för likriktning. En alldeles särpräglad röst i vår dikt har denna finlandssvenska poet.

Och särpräglad, alldeles omisskännlig, är också Lars Lundkvist som vid fyllda 80, efter 60 år som poet, kommer med samlingen ”Gömslen” (Norstedts). Hos Lundkvist är det alltid norrländsk rymd mellan raderna och kring hela livet. Just hela livet är ramen för hans nya bok, från barndom via ungdom, mandom, ålderdom.
”Gömslen” är kanske de platser i medvetandet där livsminnena bevarats, förunderligt klara. Men tro inte att Lars Lundkvist är en tillbakablickande nostalgiker: i hans poetiska rymd blåser dagens världshändelser in, med barnsoldater, med strider i katedraler och moskéer, med den hemlöse som hittas ihjälfrusen med en bild av liljekonvaljens röda bär i fickan. Hos Lundkvist har alltid en upprördhet sällsamt förenats med en visshet om möjlig nåd Och en okuvlig livsglädje uppvisar han och samma nyfikenhet på livet som vid debuten 1950, och en tacksamhet inför att ha fått vara med:

”Om nåden att få leva/i ett land utan krig-//det finns gåtfulla tecken/och varsel, siares utsagor// och skrifter att läsa på stora bibliotek.// Detta är också ett svar:// En bön för vår nästa./ Ordet är Kärlek.”

Bengt Emil Johnson

Mer läsning

Annons