Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idrott och estetik- Kant och Kipketer (del 3 av 5)

/

Idrotten kan i vissa avseende analyseras estetiskt. Men det sköna momentet får stå i skuggan av prestationerna som står helt i centrum, menar sociologen Lars-Erik Alkvist som fortsätter att syna idrotten på gott och ont.

Annons

Inom kulturens områden har man under många hundratals år diskuterat estetiska frågor. Estetik betyder läran om förnimmandet av det sköna. Jag menar att idrotten kan i vissa avseende analyseras estetiskt. Det estetiskt sköna momentet inom idrotterna är emellertid ett föga uppmärksammat område. Prestationerna står helt i centrum.

En av estetikens föregångsmän var den store filosofen Immanuel Kant (1724-1804). I boken "Kritik av omdömeskraften" (1790) behandlar han bland annat just estetiska frågor.

Med begreppet ”kritik” menar Kant egentligen att han undersöker ett problemområde. Kant skriver om det sköna som lika med det som förnöjer oss universellt och det saknar begrepp.

Och han bestämmer detta ytterligare, att något är skönt är ”utan begrepp erkänns som föremål för ett nödvändigt välbehag”. Med detta avser han att när vi fäller ett smakomdöme, att kalla något skönt, så har det inget att göra med det kognitiva och därmed heller inte har att göra med det begreppsligt bestämda, något som han behandlar i Kritik av det rena förnuftet. Vad han försöker att göra är en dubbelprocess, att dels etablera det estetiska fältets autonomi, det vill säga detta är oberoende av kunskap – Kritiken av det rena förnuftet – och etik – Kritiken av det praktiska förnuftet – och dels att detta leder till att försök att överbrygga mellan det sinnliga och översinnliga, att t ex en idrottsprestation kan vara utifrån idrottspersonernas synvinkel en översinnligt flow när tiden och rum synes upphävas.

Smakomdömen vilar på subjektiva känslor av välbehag. När man förnimmer ett estetiskt skönt objekt då förlorar man sig i verket och man blir totalt fokuserad. Dessa subjektiva känslor är inte helt godtyckligt subjektivt. Att man betraktar något som skönt, då har man inget intresse av att detta sköna objekt ska ha något ändamål. Det är något skönt i sig. När jag fäller ett smakomdöme att något är vackert och genom fällande av detta omdöme pretenderar vi något allmängiltigt, att alla torde känna välbehag, men det är fortfarande inget begreppsligt.

Det innebär att man inte utifrån någon slags sakliga beskrivning kan hänföra detta till att något är vackert. Och det finns heller inga smakregler som fastställer vad som är skönt. Han talar om olika djurs skönhet och tar fram hästen som exempel på dess galopperande snabbhet som något skönt i sig. Just styrkan och snabbheten hos hästen väcker vår beundran och det ligger nära känslan av det etiskt moraliska antagande som får vår aktning. Kant menar vidare att den sköna konsten är central punkt i den moraliska upplysningen. Och då syftar han på det stora geniet som kan ge uttryck för stora idéer om till exempel skapelse, död, dygd och last etc. Geniet ger fullkomlig sinnlig fullständighet åt dessa idéer, något som naturen inte kan åstadkomma.

Kants idéer om det estetisk sköna kan tillämpas på i princip alla idrotter. Det finns en del idrotter, som till exempel konståkning, där det är uppenbart. Det estetiska är en organisk del av tävlingen genom den koreografiska bedömningen. Att betrakta en stor och estetisk idrottsprestation skapar en känsla av välbehag hos åskådarna.

För mig framstår 800-meters löparen Wilson Kipketer som en fulländad, graciös löpare, och han löpte inte bara estetiskt skönt utan också snabbt. Däremot den förre världsrekordhållaren på 200 och 400 meter, Michael Johnson löpte inte särskilt estetiskt vackert, men ack så effektivt. Denna estetiska känsla är frikopplat från de vardagliga erfarenheterna. Att vi betraktar en idrottsprestation som vacker behöver inte alls söka sin bekräftelse utanför prestationen.

Men alla behöver inte tycka som jag att detta var en välbehaglig prestation, men ett estetiskt omdöme tenderar att implicit omfatta fler som har skådat denna prestation och på så sätt blir det något allmängiltigt. Något kan vara estetiskt vacker utan ha ett mål och detta stämmer därmed inte på vad tävlingsidrott går ut på.

Men Kant menar att de som synes vara vackert tycks ändå ha ett syfte, ett formellt syfte. En cykelspark i fotboll kan vara oerhört vackert, men i vardagslivet finns inte detta mål överhuvudtaget, men just sparken synes i idrottsliga sammanhang ha ett syfte. Kant menar att skön konst kan liknas vid naturens skönhet, just för att naturen, till exempel Trollstigen i Norge, synes den som fylld av avsikt, utan att ha ett mål. För oss som åskådare av idrott kan ett moment i någon idrott, en rörelse eller ett vackert samspel i ishockey, så kan vi uppfatta detta som något helt naturligt från spelarens sida. Kant begränsar estetiken till konstens värld, men egentligen hade han inte så särskilda stora kunskaper om denna värld, utan det var snarare naturens förmedlande skönhet han framför allt var intresserad av.

Naturen har skapat sig själv, – naturen är ett naturligt ändamål – medan konstverket naturligtvis har en skapare, det är ett subjektivt ändamål.

Ytterligare en aspekt av Kants diskussion om skönhet är av vikt, nämligen begreppet det ”sublima”. Det sköna har att göra med formen och det sublima med det oformliga eller det väldiga. Det sköna är ändamålslighet utan ändamål medan det sublima saknar helt ändamål. Matematikens stora, oändliga tal, vilket fascinerar oss och detta framstår som någonting väldigt. Sublimt är det som vi benämner för ”absolut stort… stort bortom alla jämförelser”. Det sköna har kvalitativ aspekt, medan det sublima har en kvantitativ aspekt. Kant ger exempel på det sublima i form av Sixtinska kapellet i Rom, trots att han själv aldrig hade sett det och läsning av Moseböckerna. Det får mig att tänka på Bob Beamon fantastiska längdhopp i Mexico-OS 1968, där han hoppade hela 8.90, ett hopp som slog världen med häpnad. Både åskådarna på plats och vi framför TV-apparaterna stumnade och tystnade. Då framstod det som något sublimt. Idag ligger världsrekordet på 8.95, satt av Mike Powel i Tokyo-OS 1991. Men det är kanske att dra det sublima ned till det vardagliga?

Fotnot: I nästa avsnitt handlar det om idrott och nationalism.

LÄS TIDIGARE AVSNITT I SERIEN:

Idrott på gott och ont (del 1 av 5)

Idrott och människosyn (del 2 av 5)

LÄS MER KULTUR

Mer läsning

Annons