Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carmen lyfter i Dalhalla

/
  • John Daszak och  Anna Larsson i Carmen.
  • Anna Larssons Carmen är verkligen en hemlighetsfull, stolt men ändå ganska ensam kvinna.
  • Carmen förflyttad till nutid fungerar riktigt bra.

Carmen i Dalhalla är en högkvalitativ operaupplevelse.

Annons

Javisst funkar det att placera handlingen i operan Carmen till någon form av nutid! Människor på flykt eller ett land i krig, soldater som egentligen inte vill vara soldater, udda och kanske halvkriminella människor som tänker bara på sig själva och hur de ska klara livhanken och sedan den goda, kanske lite naiva som vill göra rätt och även få andra att göra det.

Scenografi och kostym (Karin Sundvall) är effektfull. Byggställningar, soptunnor, lastpallar blandat med vacker ljussättning, förstärker känslan av att livet verkligen är både arbetsamt och slitigt och fantastiskt spännande på samma gång.

Den bakre scenväggen är täckt av byggplast som till viss del är genomskinlig, vilket fungerar speciellt bra i sista akten, då handlingen med ens utspelas bakom läktaren på tjurfäktningsarenan.

Vita tält i ett tunt material och ett nät som hänger ned från taket är ytterligare exempel på smart scenografi. Kostymerna är detaljerade och personliga; Mercédès och Frasquita är tuffa brudar som gillar att klä upp sig, Carmen är ombytlig och byter kostym flera gånger, Don José har samma klädsel under hela föreställningen. Folket (kören och orkestern) är klädda i blåa nyanser men alldeles individuell klädsel i övrigt, vilket ger en känsla av enhet och mer indirekt fokus.

George Bizets musik innehåller tvära kast från trallvänliga melodier till dramatiska mellanspel, lyriska och känsliga arior till livfulla körpartier. Dalasinfoniettan under säker ledning av Daniel Blendulf har full kontroll och bjuder på storslagen introduktion, lyriska mellanspel och fina solon från blåsarna. Bara ibland saknas det kraftfulla basregistret och en mer homogen klang i stråksektionen som en större orkester kan ge.

Originalarrangemanget är för en orkester som är mer än dubbelt så stor! Jag kan tänka mig att det även kan medföra positiva effekter med en mindra orkester för sångsolisterna som kanske inte behöver ta ut sig i de de starka partierna och kan sjunga mer nyanserat. Balansen mellan orkester och sångare blev bättre ju längre föreställningen varade.

Samstämmigheten i tempi och tajming var tyvärr inte den bästa, det släpade en aning hos Morales likväl som hos Carmen. Kören var kanske lite för heta i början av första akten (herrarna) men i övrigt klingade den samstämmigt och snyggt! En eloge till tydlig textning och bra regi för folkmassorna.

Regi och koreografi (Ulrik Qvale och Ambra Succi) var väl synkroniserat och det som gav mest liv och rörelse åt föreställningen var det genialiska att ta med 22 dansare! Bitvis riktigt effektfulla rörelser och dansarna tog även hand om scenbyten också på ett effektivt sätt. Akrobatiska förmågor men de framträdde även med övertygande sceniska uttryck.

Handlingen utspelar sig någonstans i ett gränsland mellan krig och fred. Samhällets bottenskikt blottas och närheten till den kriminella världen är tydlig. Trots det är det kärlek och kanske framförallt frihet som människorna söker.

Man kan analysera karaktärerna i operan och belysa vad de symboliserar men jag nöjer mig med att lyfta fram det musikaliska där Bizets lyriska och mer känslosamma skapande presenteras av Micaëla, den blyga men ändå passionerade flickan från Don Josés hemby som berättar om honom och ger honom en historia. Anne Wik Larssens mjuka elastiska sopran kontrasterar mot John Daszaks mer direkta tenor och det finns en svårighet för henne att riktigt nå ut i början. Däremot i akt 3 när hon helt ensam på scenen sjunger "Je dis que rien ne m'épouvante" presenterar hon en fullödig aria där hennes röst verkligen kommer till sin rätt och hon lever sig in i karaktären på ett övertygande sätt.

Anna Larssons Carmen är verkligen en hemlighetsfull, stolt men ändå ganska ensam kvinna. Annas mörka, nästan lite beslöjade röst förstärker karaktärsdraget. Kanske att man skulle önskat en liten gnutta eldighet för att förstå hur hon lyckas snärja både Don José, Zuniga och Escamillo. John Daszak gör en trovärdig Don José och lyckas få fram desperationen i rösten så det nästan slår över ibland, när han inte lyckas tämja Carmen. Rollen som den ganska okomplicerade Zuniga sjungs av den eminenta basen Johan Schinkler och han övertygar både sångligt och sceniskt. Carmens snofsiga kompisar Mercédès och Frasquita sjungs av Carolina Bengtsdotter Ljung och Sanna Gibbs och de är verkligen två färgklickar på scenen och gör spåkorts-scenen riktigt bra. De gängar sig med två gangsters som spelas av Göran Eliasson och Niklas Björling Rygert. De kommer in som två friska fläktar och det blir lite aktion med smuggling och en tur upp i bergen. ”Smugglarkvintetten” i slutet av akt 2 är en av höjdpunkterna i föreställningen. Krister St. Hill spelar tjurfäktaren Escamillo och hans entré med ”Toreadorarian” funkar bra. Han är övertygande i sitt kroppsspråk och även om hans baryton inte är den mest klangfulla så kan man förstå varför Carmen faller för honom.

Mörkret lägrar sig och mellanspelet innan akt 4 inleds med att några av dansarna klättrar ned från taket i ett nät med pannlampor på huvudet. Spänningen infinner sig. Slutet då, hur och var kommer Carmen att dö? Dalhallas arena är bland annat berömd för sin vattengrav, så naturligtvis utnyttjas den även i Carmen. Tre båtar med lanternor rors in med Carmen och hennes gäng i akt 3 samtidigt som folket vandrar in med lyktor i händerna vilket är mycket effektfullt! Don José och Carmen träffas och han försöker förgäves få henne att följa med honom, men hon vägrar och när hon till slut kastar ringen som hon har fått av honom, i vattnet så brister det för Don José och han drar omkull Carmen och dränker henne!

Jag önskar Dalhalla Opera all lycka i fortsättning med att förse Dalarna med proffessionell opera på hög nivå.

LÄS MER KULTUR

Mer läsning

Annons