Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oskyldiga sattes i interneringsläger

/
  • Författaren Lena Kallenberg, numera bosatt i Söderbärke, skrev dokumentärromanen I krig och kärlek... och som tar upp det mörka avsnittet i svensk historia om fånglägren i bland annat Långmora. FOTO:TOMAS NYBERG

Annons


Det sägs att i krig och kärlek är allt tillåtet, och ofta när man hör om krigsupplevelser kan man tvivla på sanningshalten. I likhet med många andra i efterkrigsgenerationen har jag växt upp med berättelser från andra världskriget. Den mest dramatiska och himlastormande handlar om min farmors öde. En farmor vars namn jag bär som anagram och vars krigsliv jag skildrat i en dokumentärroman som just bär titeln I krig och kärlekÖ
Farmor arbetade som servitris på ett ölcafé i Stockholm men hon var också verksam inom flyktingorganisationen Röda Hjälpen. En junidag, i passionens tid 1939 satt han där, Ferdinand från Wien, för caféet var vida känt i flyktingkretsar. Farmor blev inte bara hans hjälperska, hon blev också hans älskade.
Ferdinand var timmerman och snickare med fackliga uppdrag, tidigt hade han kämpat mot nazisterna i sitt hemland, blivit inburad i ett av de första koncentrationslägren och lyckats fly därifrån. Med vapen i hand hade han stridit på den spanska republikens sida, sårats och smugglats ut via Frankrike till Tyskland där han tagit sig över med båt från Stralsund till Skåne. Fylld av tilltro till Sverige och dess neutralitet sökte han uppehålls- och arbetstillstånd. Eftersom dessa lät vänta på sig, fixade han själv jobb på ett litet snickeri på Söder. Tidigt på morgonen den 19 mars 1940 väntade några män utanför farmors lägenhet, utan att presentera sig tog de Ferdinand med sig just när han skulle gå till jobbet. Via rannsakningsfängelset på Kungsholmen blev han transporterad vidare till Långmoralägret i storskogen. Utom sig av förtvivlan, med kännedom om att nazistiska agenter i Sverige jagade sådana som Ferdinand gjorde farmor förfrågningar hos polisen och socialstyrelsen som ju var tillsyningsmyndighet över flyktingarna men ingen ville ge besked om vad som hänt. Efter åtskilliga veckor kom äntligen ett brev där Ferdinand ber henne skicka några personliga ägodelar. Ett av alla de hundratals brev från läger och fängelser som jag ärvt.
Han skriver på knagglig svenska:

”I det område jag befinner mig finns skogen och snö, där står några kåkar. Vad vi ska arbeta med vet jag inte, bara att vi måste arbeta. På kvällarna ska jag lära mig språk. Lilla Aurikel, jag frågade varför jag måste till konzentrationlager och fick svaret: för att du är flükting.”
Och farmor, som inte alls var besläktad med den spröda lilla alpväxt Ferdinand gett henne till smeknamn, uppvaktade myndigheter, organiserade insamlingar och hjälpte andra internerades fruar och barn som när familjeförsörjarna var satta bakom svensk taggtråd for mycket illa. Ett oegenyttigt slit men kanske också det enda sättet att hantera en mardrömslik tillvaro. Efter kriget berättade Ferdinand att man vid minsta anledning som till exempel att inte tillräckligt snabbt hälsa på en överordnad inom lägret blev skickad till Falu fängelse och regelbundet hotades med att sändas till Tyskland. I lägret försökte också provokatörer tillverka bevis mot flyktingarna, vid ett tillfälle ombads Ferdinand att tillverka en ny kolv till ett trasigt gevär. Han visste bättre än så och vägrade. Man förberedde den razzia som genomfördes 13 november 1942 då Långmora och Smedsbo stormades av beväpnad polis och flera flyktingar fördes till rannsakningsfängelset i Stockholm. Där vanvårdades Ferdinand, drog på sig njurtuberkulos och skickades döende vidare till Kalmarfängelse. Razzians offer fick veta att saken från polisens sida var utagerad. Inga av anklagelserna kunde bevisas. Under 3 år och 5 månader var Ferdinand internerad utan rannsakning och dom, ena njuren opererades akut för att rädda hans liv och strax efteråt slängdes han tillbaks till den kalla fängelsecellen.
I likhet med många andra flyktingar klagade Ferdinand hos Sandlerkommissionen som tillsätts efter kriget. Han skriver: ”Jag vill bli rehabiliterad som människa, som hederlig arbetare som kämpar för demokrati och frihet. Svenska folket bör genom myndigheternas försorg få veta vilka de antifascistiska flyktingarna var i verkligheten och att vi blev orättvist internerade. Jag vill bli rentvådd inför barn och barnbarn”.
I krig och kärlek är skriven för den sakens skull men också för farmor och Ferdinand, för deras stora kärlek.
Lena Kallenberg,
författare

Mer läsning

Annons