Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Projektledare riskerar uppsägning

/
  • Gunilla Gartzy, projektledare för CTH:s fabriksmuseum i Borlänge riskerar att sägas upp.FOTO:TOMAS NYBERG

Annons


Det är kväll. Jag slår på teven. Lokala nyheterna visar två tanter som är på ett dammigt gammalt museum och kollar in några grå, fula hattar.
”Nej, vad är det där för skit? Ett hattmuseum, snacka om töntigt. Har Borlänge kommun inget bättre för sig än att satsa pengar på?” tänker jag.
Men skrattar bäst som skrattar sist.

Några år senare sitter jag på den gamla hattfabriken, med museets färgstarka projektledare Gunilla Gartzy, som nu är min vän, och äter lunch. Hon riskerar att sägas upp från sin 75-procentiga tjänst som delvis betalas via lönebidrag från Arbetsförmedlingen. Föreningen har inte längre råd att betala sin del av projekttjänsten. Utan Gunilla Gartzy tvingas verksamheten krympa rejält precis som museets öppettider.
Hattar hänger i taket, symaskinerna står uppradade. I ena änden av lokalen finns ett mötesbord. Vid väggen bredvid står ett skåp, fyllt med hattar: studentmössor, postens hattar, och en del andra kända och okända modeller.
Det luktar vind, gammalt, välbevarat. Ett lugn ligger över lokalen, men för flera år sedan hördes ett ständigt smattrande från maskinerna.
År 1927 syddes 1000 mössor om dagen. På 1950-talet hade CTH 230 anställda och produktionen var på topp. På 1960-talet minskade företagets försäljning och i början på 90-talet började mer och mer av produktionen flyttas till Estland. 2005 gick företaget i konkurs.
Senare samma år förvandlades CTH till ett levande fabriksmuseum, med den mest välbevarade maskinparken i Europa.
Ett levande museum innebär att saker inte bara står och samlar damm och att en guide berättar vad som hände för hundra år sedan. Ett levande museum för samman nutid med dåtid, genom att ha aktiviteter på museet. Det har CTH haft mycket av. Bland annat en hattparad, där kommuninvånarna får tävla om vem som har gjort den bästa hatten. Många invandrare har också deltagit, och det har gynnat integrationen, genom att svenskar och de nyanlända får kunskaper om varandra.
Nyligen dök Bastanta Tanter upp, och bjöd på ett speciellt framträdande, utifrån hattfabrikens historia. Det går också att gå på kurser och sy sin egen hatt. >Parfymutställningar, föreläsningar och vanliga guidningar förekommer också.
Ändå står CTH:s framtid på spel eftersom Borlänge kommun tvingas skära ner mer och mer. Varje öre räknas. Borlänge kommun betalar hyra och värme för CTH:s räkning och >för Gunillas anställning får CTH lönebidrag från Arbetsförmedlingen. Men det räcker inte långt. För att ett levande museum ska kunna gå runt, och utvecklas krävs det fler händer, fötter och huvuden på plats.
Vi har precis börjat äta ur våra matlådor när telefonen ringer. ”Välkommen till CTH Fabriksmuseum, det är Gunilla”. Så här ser det ut många gånger. Gunilla sköter många uppgifter själv: det ska städas, administreras, pratas i telefon, säljas prylar, planeras, vara idéspruta, och sköta guidningar, och gå på möten. Hon arbetar där själv. Tidigare har en annan kvinna arbetat halvtid, men nu är Gunilla ensam, förutom de ideella personer som hjälper till från CTHs Styrelse. Och >de gånger då några pensionerade CTH-arbetare kommer och syr.
Gunilla Gartzy skulle egentligen behöva 1,25 tjänst till. Då skulle det rulla på bättre, och verksamheten blomma, för CTH:s styrelse har många planer för museet: den >vill utveckla samarbetet med skolor, högskolor, och folkhögskolorna i närheten. De som går på gymnasiets mode- och designprogram skulle kunna få komma dit och sy och designa hattar. Skolorna skulle också kunna söka EU-bidrag för utbyte med andra skolor i Europa, och samtidigt förlägga en del av undervisningen på CTH, för att lära sig mer om en historiskt viktigt industri.
CTH har redan nu kontakt >med hattmuseerna i engelska Stockport och franska Lyon.
Gunilla Gartzy har utvecklat ett samarbete med Dala Backpackers, restaurangen Malu, fiket Almas och Dalaregementet med flera.
CTH är med andra ord viktigt för bevarandet av Borlänges historia. För att CTH ska överleva skulle man vilja utöka samarbetet mellan Jussi Björling museet och Geologiska museet. De skulle kunna ha gemensamma guider, och en person som svarade i telefon för båda. Nu har geologiska bara öppet två timmar på lördagarna, eftersom det inte finns några anställda. De ansvariga där arbetar ideellt.
Genom ett samarbete skulle museerna kunna ha öppet längre, och ha flera personer som ror fram nya projekt. En del anser att ett museum som inte kan leva på sina intäkter gott och väl kan lägga ner. Men sanningen är en annan: det är bara Wasamuseet som överlever på det.
CTH måste finnas kvar eftersom det är en viktig del av Borlänges förflutna och framtid.
SOFIE WIKLUND

Mer läsning

Annons