Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cirkus Cirkör spränger alla gränser

/
  • På bild: Handstående: Einar Kling-Odencrants. Liggande: Manda Rydman, Peter Åberg, Saara Ahola.
  • På Bild: Anton Graaf, Einar Kling-Odencrants.

En cirkus utan dess like. Det handlar om Cirkus Cirkör och föreställningen "Limits" som sätter flyktingkrisen i centrum. Det är en smått enastående och gripande scenupplevelse som just nu kan ses i Falun.

Annons

Cirkus Cirkörs luftakrobatik landar mitt i den svåraste och djupaste av konflikter som splittrar oss alla inför varandra. Det handlar om flyktingarna, Europas stängda gränser, inbördeskriget i Syrien och Mosul som fortsätter att driva folk från sina hem. Det finns i dag 60 miljoner flyktingar i hela världen, ungefär lika många som under och efter andra världskriget.

Jag ogillar starkt det byråkratiska ordet migration. Det gör oss känslokalla och avståndstagande. Människan bakom ordet förvandlas till en utgiftspost, något negativt. Vi kan inte se oss själva i främlingen, inte känna rädslan och sorgen över att ha förlorat fotfästet. Allt blir bara till siffror och statistik. Asylansökningarna avslås på löpande band. Människor sätts i "förvar" i väntan på utvisning som om de vore kriminella.

Många i Sverige tycks tro att vi lever i en skyddad värld. Att varken krig eller katastrofer även kan inträffa här på vår avlånga landmassa som vi kallar Sverige. Om nu alla länder skall införa stenhårda invandringslagar måste vi också i en framtid räkna med att vi själva, våra barn och barnbarn inte kan fly till ett annat land. Att ingen av oss kan komma i åtnjutande av varken egen anhöriginvandring eller FN:s deklaration gällande Mänskliga rättigheter, enligt artikel 3 och artikel 14:1. Det som handlar om att "envar har rätt til liv, frihet och personlig säkerhet och att "envar har rätt att i andra länder söka eller åtnjuta fristad från förföljelse."

Cirkus Cirkörs föreställning "Limits" (gränser) är en både hjärtskärande och mycket gripande scenisk gestaltning av en mänsklig tragedi som utspelar sig dagligen inför våra ögon. Havet böljar fram och tillbaka. Måsarna kretsar i skyn. Frågan ställs: Hur kan det finnas en gräns i något som hela tiden rör sig, som vatten? Var finns den osynliga gränsen som skiljer oss åt? Pappersbåtar gungar förbi. Kroppar störtar ned i havet, studsar upp igen mot höga gråa murar. Vi ser förlorade klädesplagg, rum och boningar som lutar och faller samman. En svart lista rullar förbi över alla dem som fått sätta livet till. Barn och gamla, män och kvinnor, många utan pass och id-kort. De förblir okända offer.

Metaforerna är många i denna cirkuskonst. Här betvingas murar, armar sträcks ut mot varandra. Här hjälps man åt. Vi måste bära varandra. Här finns den där tilliten mellan människa och människa som gör att vi överlever. Varje enskilt akrobatiskt nummer utmanar kroppens egna gränser. Cirkusartisten utsätter sig för många risker, precis som flyktingen som också tvingas ta risker när den flyr för sitt liv. Det ångar av energi och svetten lackar från pannorna. Du sitter med andan i halsen. Allt sker utan till synes några skyddsnät alls.

Cirkus Cirkör består av fem mycket skickliga artister. Det handlar i tur och ordning om Anton Graaf, Einar Kling-Odencrantz, Manda Rydman, Peter Åberg och Saara Ahola. Samtliga skapar ett slags kollektiv mänsklig urkraft. "Limits" är en stark och minnesvärd upplevelse för alla våra sinnen. Samuel "Looptok" Andersson svarar för musiken. Under den pågående Riksteaterturnén framförs den av Falubördiga Thea Åslund. Hon trollar fram en mycket suggestiv stämning. Det är ibland på gränsen för högt. Thea Åslund hör hemma i både folk- och världsmusiken. Hon hanterar både akustiska och elektroniska instrument. Sången är som en besvärjelse, en magisk formel som förhöjer synintrycken av de olika akrobatiska numren.

Nyhetsrapporterna från kriget, den lamslagna Europeiska unionen, det politiska hårda debattklimatet i Sverige, den hatiska polariseringen i sociala medier gör mig ofta både stum, bedrövad och smått handlingsförlamad. Men efter att ha bevistat denna föreställning fylls jag på nytt av en vrede och en optimism om att vi alla i Europa måste ta oss samman och försöka göra det bästa av situationen. Det är precis som regissören och konstnärliga ledaren Tilde Börjefors skriver i programbladet. Att vi måste lära oss likt cirkusartisterna att hantera riskerna och inte stirra oss blinda på dem. Om vi fortsätter att vara rädda, stänga dörren om oss då hamnar vi snart i det där diket av omänsklighet – i ett avhumaniserat samhällssystem. Vad kommer framtidens generationer att säga om Europas politiker och befolkningar? Varför gjorde ni inte mer? Vad var ni rädda för? Vem sålde vapnen? Vem tjänade på kriget?

LÄS MER KULTUR

Mer läsning

Annons