Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Yvonne Gröning: Vad händer i folks hjärnor med så mycket våld på TV?

/
  • LMJ (Rolf Lassgård) och Matilda (Angelika Prick) i ”Den döende detektiven”.

Annons

Polisserier, så kallade deckare på tv, har alltid en stor och given publik. Nu har två garanterat publika höjdare visats i sina första avsnitt, den sista säsongen av Bron, i åtta avsnitt, och Den döende detektiven i tre. Det enda dessa två serier har gemensamt är egentligen att de handlar om poliser och brottsutredningar.

Bron är en serie med starkt spektakulära inslag, det är mycket och utstuderat, ofta sadistiskt våld, med komplicerade intriger och händelseförlopp. Under seriens gång brukar det även hinnas med hisnande bilfärder över den svindlande vackra Öresundsbron som sätter geografisk prägel på handlingen. I seriens första avsnitt var ibland dramaturgin lite väl enkel att tolka, tre av överfallen, särskilt det sista mot den nyss frigivna polisen Saga Norén var förutsägbart. Ingen polis med någon erfarenhet skulle ha gått ut ur cellen utan att se sig om och vara på sin vakt mot den knivattack som skedde, det blev en cliff-hanger - men eftersom serien skall gå i sju delar till så förstod man att hon överlevde.

Leif G W Perssons polishjälte är av ett helt annat virke, slagrörd, pensionerad från chefskapet över Rikskriminalen och rullstolsbunden har ”mannen som kan se runt hörn”, Lars Martin Johansson, ett obrutet sinne, närmast en drift, att lösa kriminalgåtor och söka sanning och rättvisa för våldsoffer och anhöriga. Nu tar han sig an ett gammalt fall, ett flickmord från 1985, med hjälp av tidigare kollegor.

Rolf Lassgård i huvudrollen gör en fantastisk prestation, det är skådespeleri i den högre skolan. Den döende detektiven bygger på en roman av Persson som kom för några år sedan. Att man vet slutet gör den inte mindre spännande.

Jag gillar de här serierna – absolut – men är det någon som forskat på vad som händer i ens hjärna när man får in så här mycket våld och hemskheter? Det känns som en lättnad att plocka fram datorn och kolla på Netflix och den andra säsongen av The Crown. Det kan man ju faktiskt också fundera över – vad är det som gör den serien så oemotståndlig? Den handlar om en kvinna som aldrig kan säga vad hon tycker, vartenda steg hon tar är inrutat och bestämt av någon annan än henne själv. Hon är klädd i juveler och de dyrbaraste klänningar men ser ut ändå som en hemmafru från Liverpool. Lite halvtrist sådär. Urtypen för uttrycket ”stiff upper lip” Men hon rör vid mitt hjärta. Jag gillar inte när hennes man beter sig som en skitstövel och jag skulle tro att den verklige Philip inte heller är särskilt nöjd med att få ha den rollen i serien. Och jag blir så glad i sista avsnittet när han talar om för henne att han bryr sig inte om pengar eller titlar eller att hon gjort honom till Prins han älskar henne Elizabeth!

Säsong två av The Crown är inte lika bra som den första, det kan bero på att nu finns inte Churchill med, istället får Elizabeth ta tag i Anthony Edens misslyckande med Suezkrisen och Harold Macmillans rävspel med Profumoskandalen. Det är nutidshistoria som fångar och som man vill ha mera av. Ett tredje säsong är utlovad.

Claire Foy imponerar som Elizabeth, hon har den rätta vaggande ankgången, utåt med fötterna och handväskan på armen, hon är magnifik i sin drottningroll. Och så ögonen, hennes unga ögon som ser och förstår.

Det är skönt att inte bli rädd och upprörd över våldsamheter mot kvinnor och barn – för i polisserier så är det oftast de som är offren.

The Crown är lika tryggt som Themsen, Elizabeth behöver inte bevisa att hon är bäst, hon kan ta det lugnt, hon har tid att tänka över vad hon ska säga. Hon kan styra sitt sönderfallande imperium, planera långsiktigt för kommande generationer. Det är en speciell upplevelse att se en så långsam serie som The Crown, det är läkande, meditativt en serie att vila i. Det behövs också. Världen behöver inte rusa hela tiden!

LÄS MER KULTUR

Mer läsning

Annons