Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marianne Nilsson har trivts i Carl Larsson-gården i över 17 år

/
  • Marianne Nilsson i framför skissen till väggmålningen på Norra Latin. Efter 17 år i Carl Larsson-gården tyckor hon att hon känner Carl och Karin bättre än sina egna far- och morföräldrar.FOTO: BONS NISSE ANDERSSON

Annons

Ända sedan förra sekelskiftet har Carl Larsson-gården i Sundborn varit Sveriges kanske mest kända konstnärshem. De tusentals esökarna blir berörda, intendent Marianne Nilsson säger att huset är magiskt. Trots det möts hon allt oftare av frågan Vad är Carl Larsson-gården för någonting?
- Det hände aldrig förr, jag tror vi håller på att tappa en del av det svenska kulturarvet, sägen Marianne Nilsson.

Marianne Nilsson arbetade 1991 på bank i Sundborn. Som banktjänsteman blev hon anlitad som revisor av Carl och Karin Larssons släktförening som äger och förvaltar gården. När tjänsten som intendent utannonserades sökte hon den.
- Det kanske var en 40-årskris? säger Marianne Nilsson. Egentligen var jag nog mest ute för att se hur banktjänstemän värderades på arbetsmarknaden.
Men hon fick jobbet och där har hon blivit kvar. Sista juni 2009 går hon i pension.
Marianne Nilsson har aldrig ångrat sig. Hon tycker att hon hade en himla tur som tillträdde just då, 1991, när den stora Carl Larsson-utställningen på Nationalmuseet i Stockholm planerades. Hon drogs med i olika projekt.
- Det gav mig en otrolig förmån att få serverat hela Carls konstnärskap på ett fantastiskt sätt.
Hon berättar om färgchocken. Att få se akvarellerna i original med färger långt ifrån de som fanns på Carl Larssonbilder på kakburkar och annat.

Ett levande hem

Marianne Nilsson bjuder på Karins pepparkakor, serverade med smör och ost som Karin Larsson gjorde. Det är i en annan de fyra fast anställda som bakat. På ett år hinner 80-85 personer arbeta på gården, mest på sommaren förstås.
- Carl och Karin finns ju här med oss, det här är inte bara ett museum det är ett hem också.
Huset är Carl och Karin Larsson hem från sekelskiftet. Det är också levande hem för släktförening, som numer består av 229 personer. Under jul, nyår och trettondagen kommer tre grupper ur släkten och bor och firar helg i det gamla hemmet. Redan vid sekelskiftet var konstnärsparets hem välkänt på grund av de böcker Carl Larsson gett ut.
Under åren har Marianne Nilsson varit i Norge, Finland, England, Tyskland, Frankrike, Italien, USA och Japan med Carl och Karin. Hon har läst allt hon hittat. Hon har mött många intressanta människor.

Drottningbesök

En söndagsmorgon 1993 fick hon ett samtal hem. Den som ringde presenterade sig som Gunnar, landshövdingen. Han berättade att kungaparet var på VM i skidor och att drottningen ville besöka Carl Larsson-gården. Och de tänkte åka på en gång.
Så Marianne Nilsson, som inte hade hunnit stiga upp, hade 15 minuter på sig att förbereda drottningens besök.
- Det var väl lite nervöst först men sedan blev det jättetrevligt. Drottningen hostade så hon fick ett glas vatten, det var allt. Något annat hade vi inte i köket.
Tydligen var besöket lyckat för två dagar senare ringde de från hovet och sa att drottningen ville komma tillbaka med sina tre barn.

Hotades av vatten

Ett annat oförglömligt besök var en julidag 2000 då två herrar kom och sa till Marianne att det skulle komma mycket vatten.
- Jag har upplevt vårflod och höstflod, så nog kan jag ta en sommarflod också sa jag. Det var oerhört naivt, jag kunde inte föreställa mig.
Det blev den värsta översvämningen sedan 1916. Vattnet steg och steg. Det behövdes 7500 sandsäckar som las i en cirkel runt huset för att skydda det från vattnet. När vattnet sjunkit undan återstod en förstörd trädgård och 7500 säckar med sand som ingen ville befatta sig med. Dessutom lärdomen om vad som kunde hända.
Marianne Nilsson jobb består till större delen av administration. Det gäller att få det hela att fungera. Det är organisation, personalfrågor och framför allt att locka besökare. Föreningen har inga driftsbidrag.
- Resten, det som handlar om Carl och Karin, det kallar jag för förlusteavdelningen.

Årets nytänkare

Hennes huvuduppgift är att visa hur huset såg ut på Carl och Karins tid. Men inte minst media frågar varje år vad som är nytt. Besökssiffrorna har sjunkit. Då gäller det att tänka nytt och 2008 blev det verkligen något nytt, Sundborn goes extreme. Mariannes idé var att verkligen visa hur extrema, annorlunda och provocerande Carl och Karin Larsson var.
Och det har uppmärksammats. Carl Larssongården har nominerats till Årets nytänkare av Dalarna Business Award. Sundborn goes extreme fick en oerhörd genomslag i hela landet och även utomlands
1 mars kommer den nya intendenten för Carl Larssongården, Lena Nyberg. De sista månaderna ska Marianne Nilsson ägna sig åt den stora Karin Larsson-utställningen som ska visas i Kvarnen.
Sedan blir Marianne pensionär.
- Jag kan inte släppa Carl och Karin men jag vill ju inte vara en ryggsäck åt Lena heller. Jag hoppas kunna använda allt jag läst om Carl och Karin. Kanske kan jag åka ut och prata om hur de berört mig. Kanske kan jag skriva något också.
- Jag tror att det är nyttigt att det kommer nya friska ögon och ser på allt detta, det blir en välbehövlig injektion. Och det känns skönt att lämna över totalansvaret, det här är ju faktiskt ett litet företag som är en stor arbetsplats på sommaren. Det ligger mycket arbete bakom som ingen ser.
Vilken är din favoritplats i huset?
- I läsrummet hämtar jag ro och kraft, säger Marianne Nilsson. I matsalen sitter jag gärna och tänka på vad Carl och Karin pratade om och inte minst alla fantastiska möten jag fått vara med om där. Jag har också övernattat i gammelsängen i gästrummet. Jag trodde jag skulle få nattligt besök men jag sov så gott och ostört. Jag trivs också i köket, det är här man samlas. Det finns trivsel i varje rum, det beror på tillfället.

EVA HÖGKVIST
023-475 84
eva.hogkvist@daladem.se









Mer läsning

Annons