Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brev till ledarsidan

Annons


Att riksdagen har röstat igenom EU:s Lissabonfördrag gör Robert Sundbergs ledare 21/11 ”Är EU kapitalets motvikt” högaktuell. Den förgrenar sig i frågor som rör kapitalets till synes okontrollerbara liv. Den internationella finansmarknadens sammanbrott handlar om en kollaps i kapitalets spekulationskarusell.
De som kan utpekas som skyldiga är de som ivrigast förespråkat avregleringar och ökat sina vinster på spekulation. Varslen handlar om att rädda de vinstökningar som företagen har haft. Att EU borde verka för en större politisk påverkan på ekonomin har Sundberg rätt i.
Det skulle gå att byta ut frågeställningen om EU som kapitalets motvikt till att omfatta fackföreningsrörelsen. Då blir frågan: Kan fackföreningsrörelsen utgöra en motvikt till kapitalet? Intressemotsättningen mellan arbetsgivare och fackföreningar är en central dimension i politiken.
Statsmakten lämnar i mycket över makten på arbetsmarknadsområdet till dessa aktörer. Den svenska arbetsmarknadsmodellen, med fria parter på arbetsmarknaden, bygger på samförstånd och respekt för varandras roller. Det har gynnat svenskt näringsliv och löntagarna, även om det nu kan ändras med tanke på EU:s Lissabonfördrag.
Vad kan fackföreningsrörelsen göra för att motverka sin försvagning i den svenska arbetsmarknadsmodellen? En väg är att modernisera föreningarna och göra medlemskapet attraktivt för löntagarna. Dock kan inte fackföreningsrörelsen avskärma sig från sitt förflutna. De behöver en ny vision och ideologiska och praktiska inspirationskällor till den.
En idé som skulle förtjäna att återupplivas är löntagarfonderna. Rudolf Meidners skapelse hade kanske kunnat ge fackföreningarna en större ekonomisk makt mot arbetsgivarna. Fackföreningarna hade ställts som förvaltare av medlemmarnas kapital.
Facket skulle ha kunnat agera motvikt och ställa krav på företagen. Om företagets vd skulle ta ut exempelvis en fallskärm på 6 miljoner så skulle facket ha en kapitalersättning motsvarande 3 miljoner till fonder för löntagarna. Det är inte omöjligt att det skulle få till effekt att bonusutbetalningar i högre grad undveks, samt att de i de fall de utbetalades också kom löntagarna till del.
Detta skulle kunna ge en positiv effekt för konsumtionen. En person med 6 privata miljoner spenderar sannolikt mindre och med egenintresse än många som solidariskt delar på 3 miljoner. En modifiering av löntagarfondmodellen skulle innebära en utökning och spridning av ägarinnehavet. Fondomfördelningen skulle inte bara gälla för de 45 procent av befolkningen som får lön för arbete utan även de 55 procent av vilka många får sin inkomst via exempelvis arbetslöshetsersättning, sjukersättning, pension och förtidspension.
Situationen är emellertid komplex för vissa av de 55 procenten. Till exempel får barn och unga sin försörjning genom föräldrar och genom till exempel studiebidrag. En skattesänkning till en arbetande förälder äts upp av en sänkning av studiebidrag eller barnbidrag när skatteunderlaget minskar.
Fackföreningsrörelsen borde ta till sig den nygamla idén om löntagarfonder. Den skulle utgöra en väg in i en tryggare framtid.
Patrik Wikström
Örebro

Svar: En seriös diskussion om kollektiv kapitalbildning vore bra. Låsningarna från löntagarfondsstriderna är dock hårda. Att EU blir kapitalets motvikt hade socialdemokraterna som mål med sitt EU-ja, men det blir svårt p g a högerpolikens starka ställning i EU. Att facket mer intresserar sig för frågor som dessa vore bra.
Robert Sundberg


n n n

Än en gång har Robert Sundberg skrivit en ledare (29/11 ”Vänsterlyftet som försvann”) som är analytisk och med lagom mycket pekpinnar: ”Så här skall du tycka” samt utan underförstått: ”och därmed basta”.
Jag delar uppfattningen att miljöpartiet ofta varit / är ”miljöfundamentalister” vilket Göran Persson ofta översåg med och betraktade vissa frågor som: ”Inte någon stor fråga, så de kan väl få som de vill” och gav löften som satte riksdagsmännen på pottan om de inte ville orsaka regeringskris. Så var det i skandalen ”BRAskatten”, grundad på en fundamentalistisk enmansutredare som visserligen anlitade ett stort antal experter eller sakkunniga som han, liksom han gjorde med kritiska remissinstanser: ”Dem struntar jag i, det är jag som bestämmer”.
Vinnare: Stora el- och fjärrvärmekombinat i tätortsregioner, logistikföretag som kör sopor kors och tvärs genom landet, samt boende i större tätorter som får billigare fjärrvärme.
Förlorare: Boende i glesbygdsregionerna med betydande höjning av sophämtning, spolierad eller dyrare fjärrvärme baserad på hushållsavfall samt sannolikt ingen alls eller obetydlig miljövinst.
Enligt vad jag fått veta lär det i februari komma en utredning om vad BRA-skatten ledde till. Jag hoppas Mona Sahlin inte låter sig manövreras på samma sätt som Göran Persson. Men varning är befogad!
Oskar Andersson
Fri debattör,
gråsosse

Svar: Tack för dina berömmande ord om ledaren! Miljöpartiet hade bra förhandlingsläge mot s-regeringen som satt till 2006 och har det tydligen visavi s också nu. Om ”BRAskatten” känner jag till för lite för att uttala mig om.
Robert Sundberg

Mer läsning

Annons