Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gör din röst hörd! (men det är någon annan som bestämmer)

Krönika av Sofie Eriksson om det demokratiska systemet och folks deltagande i det.

Annons

Något allvarligt pågår. Den borgerliga ideologin har börjat få grepp om arbetet med lokal demokrati.

Antalet människor organiserade i partier har halverats på cirka 30 år och utvecklingen ser inte ut att vända, partierna har fullt sjå att fylla alla förtroendeuppdrag med sina egna medlemmar.

Men vi har inte direkt brist på åsikter. Genom sociala medier når vi varandra snabbare, oftare och lättare men hur ofta omsätts detta i ökad politisk organisering? Handen på hjärtat vänner. Sällan.

Vårt demokratiska system bygger på att vi organiserar oss i och röstar på olika politiska partier och att dessa i sin tur proportionerligt representerar befolkningen i de beslutande rummen. Partierna ska föreslå personer till förtroendeuppdrag som speglar människorna och ta fram sammanhållna politiska förslag utifrån sina respektive ideologiska övertygelser.

Personer röstar 2014 i vallokalen Domkyrkoförsamlingen 3 i Riksdagshuset.

Socialdemokratins mening är att krossa maktobalansen i samhället och förtrycken den orsakar. Vår idé om ett jämlikt samhälle kräver av oss att synliggöra klassklyftorna som missgynnar arbetarklassen för att kunna bryta missförhållandet.

Det finns flera tecken på att ojämlikheten i Sverige ökar, däribland ett växande lönegap mellan arbetare och näringslivets toppchefer.

Därför krävs det att vi granskar vilka i samhället som har makt och vilka som inte har det. Att vi ifrågasätter den obalansen och därmed politiserar vardagen.

Att vi söker upp, organiserar människor samt bildar varandra i att förstå hur samhället fungerar för att slutligen kunna ta makten tillsammans och leverera förändring. Om vi misslyckas vinner våra motståndare. Med tanke på organiseringsgraden i fackförbunden samt medlemssiffrorna för Socialdemokraterna har vi stora utmaningar framför oss.

Samtidigt försiggår tappra och ärliga försök att öka den demokratiska aktiviteten. Men de slår inte alltid rätt. Regeringens demokratiutredning Låt fler forma framtiden! föreslår bland annat folkmotioner, där enskilda personer (helt opåverkade av företag eller starka lobbyorganisationer?) uppmanas samla 1 procent av de röstberättigade till kommunen, landstinget eller riksdagen i enskilda sakfrågor. I utredningen finns däremot föga skrivet om klass.

Kommunpolitiker går kurser i medborgardialog samtidigt som medlemsantalet i partierna minskar. Kommuner startar ungdomsråd bestående av unga utan direkt partipolitisk anknytning, som får en hel del att säga till om även fast unga inte direkt är en ideologiskt homogen grupp. Då hade ju varken KDU eller Ung Vänster funnits.

Ungas inflytande riskerar att avpolitiseras när de forum vi uppmanas påverka genom inte har någon ideologisk representation. Ungdomsförbunden är förresten sedan länge utestängda från många skolor.

Istället för en uppsträckning av de lokala partiorganisationerna får diverse kommunikationsenheter utvidgat uppdrag och på sina håll har till och med kommunala demokrativägledare anställts, samtidigt som många partier inte ens har råd att anställa en ombudsman.

Kommuninvånare bjuds in till öppna möten för att göra sina röster hörda. Men vem är det som bestämmer vilka av dessa röster som ska göra skillnad?

Utvecklingen är starkt genomsyrad av individualism och borgerlig ideologi, och resulterar i ett slags osynliggörande av var den verkliga makten i samhället finns. Att försöka påverka dem med makt är inte samma sak som att själv ha makt. Och vem tjänar på att arbetarklassen inte organiserar sig?

En individualistiskt genomsyrad demokrati sänker tröskeln till att engagera sig i samhällsutmaningar som är lätt att ta ställning för eller emot – exempelvis fattigdom eller krig.

Utan maktanalys blir arbetet dock rätt tandlöst. Fokus riskerar att flyttas från en sammanhållen samhällsidé till enskilda sakfrågor medan ansvarsutkrävande och reell makt centreras kring allt färre människor. Detta sagt utan intention att förringa det arbete människor lägger ned i dessa frågor samt deras vikt för det jämlika samhället.

Men om alla engagerar sig för en fråga i taget istället för i partier som tar och måste ta ett helhetsgrepp, hur ska vi då kunna driva en politik som håller ihop?

Men om alla engagerar sig för en fråga i taget istället för i partier som tar och måste ta ett helhetsgrepp, hur ska vi då kunna driva en politik som håller ihop?

När de lokala partiorganisationerna delvis lämnar över sitt demokratiska uppdrag till kommuntjänstemän att föra medborgardialog istället för att organisera och aktivera medborgarna på egen hand kan vi förlora en direkt förutsättning för demokratins reproduktion – den demokratiska skolningen.

Att lära sig föreningskunskap, kompromissa, välja justerare och revisorsersättare, lyssna mycket och sällan få som man vill, är viktigt både för att systemen men även befolkningen ska föra demokratin vidare till kommande generationer.

Ekonomiskt svaga och andra underordnade grupper i samhället tenderar även att bli betydligt sämre representerade när partiorganisationerna inte klarar av sin lokala verksamhet. De grupperna har lite annat att tänka på (typ kalla vintrar, trasiga täckisar och tomma bankkonton) än nästa fyllnadsval i socialnämnden.

Det finns dock grupper som även i fortsättningen kommer ha kunskap om det demokratiska systemet och var den verkliga makten finns, personer som kan utnyttja det faktum att färre ur arbetarklassen organiserar sig. Vi kan väl säga såhär att det inte direkt är vårdbiträden det handlar om.

Mer läsning

Annons