Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Progressiv påve i ledning för konservativ katolicism

Göran Greider skriver om den katolska kyrkan, apropå påvens Sverigebesök.

Annons

Den katolska kyrkan är, sedan urminnes tider, en av de tyngst vägande politiska aktörerna i denna värld och kommer att vara det länge än, trots att det ekar alltmer tomt också i de katolska kyrkorna, och trots att man har allt svårare att rekrytera präster på grund av celibatet.

Påven Franciscus tas emot av statsminister Stefan Löfven vid ankomsten till Malmös internationella flygplats måndag 31 oktober 2016.

När jag läser den femhundrasidiga skriften "Kompendium över kyrkans sociala doktrin", utgiven för tio år sedan på Vatikanens eget förlag, är det som att färdas genom ett storslaget landskap av historisk erfarenhet och av just maktambitioner.

Den katolska socialläran har hundra år på nacken och började formuleras mer systematiskt när den industriella revolutionen på allvar slet sönder alla traditionella band mellan människor; påven Leo XIII publicerade 1892 den encyklika som tog itu med den då helt nya arbetarfrågan och kan symboliskt ses som ett svar på Det Kommunistiska manifestet.

Stillastående, hierarkiska agrarsamhällen var på väg att brytas upp och kyrkan var tvungen att komma med ett svar, inte minst på de nya ideologier som attraherade arbetarmassorna.

Och svaret har landat tungt i de moderna samhällena. Socialläran, än mer utmejslad i början av trettiotalet, har påverkat det sociala livet och socialpolitiken mer än vad de flesta politiska rörelser förmått.

Den katolska socialläran är i grunden en utpräglad konservativ lära, som riktar sin kritik både mot den ytliga liberalismens atomistiska bild av människan o c h mot socialismens försök att - som det heter - manipulera människorna.

Att denna sociallära förmått inspirera glödande kritik mot marknadens råhet och kapitalismens hänsynslöshet är inte konstigt: I dessa 583 paragrafer möter jag som läsare t ex tankegången att arbetet alltid är överordnat kapitalet, bland annat därför att arbetet föregick syndafallet.

I de ofta detaljerade genomgångarna av kyrkans ståndpunkter finns en självklart positiv inställning till strejken som ett legitimt medel för fackföreningar att ta till, när inga andra vägar återstår.

Där finns ett tydligt försvar för rätten att ta till väpnat motstånd mot den makt som förtrycker ett folk. Och så vidare.

Varför är då grundbudskapet så enastående konservativt? I och för sig räcker det att se vad denna officiella skrift slår fast om sådant som abort, preventivmedel, äktenskap och homosexualitet, för att de allra flesta moderna människor - inklusive katoliker - ska rygga tillbaka.

Homosexuella uppmanas således att leva i kyskhet, eftersom deras läggning inte är i linje med den gudomliga ordningen. Manligt och kvinnligt är, ontologiskt, två absoluta motsatser och, betonas det hårt, inga övergående sociala konstruktioner.

Preventivmedel förkastas med stöd i Moseböckerna, en hållning som bidrar till att aids-epidemin är svårare att hejda.Men det där är symptom. Konservatismens kärna återfinns i de principer som socialläran vilar på. En sådan är familjen, där individualismen socialpolitiskt upphävs, när makarna som det heter, smälter samman till en kropp.

En annan princip är den så kallade subsidiaritetsprincipen, ett begrepp som då och då singlar genom EU-debatten. Den säger att det är fel av en högre instans att ta ifrån en lägre instans det som den klarar av att sköta.

Det kan låta oskyldigt, men innebär i själva verket att en hel socialpolitisk modell, där familjen är basen, träder fram ur de här sidorna som är genomdränkta av påvliga yttranden och bibelcitat.

I kombination med en annan viktig tankefigur, den om det civila samhällets företräde, formar den katolska socialläran en modell för det sociala livet som direkt bromsar byggandet av en modern välfärdsstat.

Den katolska kyrkan har, officiellt, alltid betraktat det som en viktig civilisatorisk landvinning att religion och politik skiljs åt. Så är det, i teorin. I praktiken levererar socialläran fundamentet för en socialpolitisk modell som jag menar direkt motverkar kvinnans och överhuvudtaget individens frigörelse.

Visst finns i denna lära inslag som kan tilltala en socialist, inte minst kritiken av marknaden och pläderingen för full sysselsättning. Här finns direkt inspirerande formuleringar, ofta av betydande skönhet, som kan föda en och annan befrielseteolog.

När den nuvarande påven Franciskus landar i Sverige känns en frisk fläkt av förnyelse – påven är progressiv i många frågor – men en lika unken fläkt av patriarkala och reaktionära traditioner.

Den ansatsen strandar dock på den organiska utgångspunkten för samhällssynen och det principiella avståndstagandet till att se samhället i termer av konflikter.

Uttrycket "det gemensamma bästa" är en av de vanligaste flyktvägarna som denna officiella skrift tar för att undkomma de sociala motsättningarna och när det inte räcker hänvisas till den "kristna realism", som i slutändan utgår från att fattigdomen helt enkelt inte kan avskaffas.

Kyrkan behöver sina fattiga, i alla fall tills den dag Kristus återvänder.Det växande problemet för den katolska kyrkan är att katolikerna själva blir mer och mer moderna i förhållande till den institution som företräder dem.

Så är ju fallet också med de protestantiska kyrkorna. De som tappat tron behöver ingen kyrka och de som förnyat sin tro vill kränga av sig en gammaldags kyrka.

När den nuvarande påven Franciskus landar i Sverige känns en frisk fläkt av förnyelse – påven är progressiv i många frågor – men en lika unken fläkt av patriarkala och reaktionära traditioner.

Mer läsning

Annons