Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Schuberts självmordsförsöksmusik

Göran Greider ger en betraktelse över musikkompositören Franz Schuberts liv och musik.

Annons

Franz Schuberts ofullbordade symfoni i H-moll skrevs 1822, men uppfördes aldrig under hans livstid. Han skrev inte ens klart den. Det blev bara två satser och några skisser. Symfonin blev till ”Den ofullbordade”.

Kompositören Franz Schubert.

Men allt ofullbordat får en romantisk klang. När jag i tonåren började lyssna på klassisk musik var det nog just det där att verket var ofullbordat som lockade mig.

För de allra flesta är Schubert fantastiska sånger och ljuva melodier. Men första satsen i hans Ofullbordade är verkligen något annat: Jag har alltid betraktat den som något slags självmordsmusik, eller snarare: självmordsförsöksmusik.

Den börjar med ett ångestladdat, grubblande bastema, sedan kommer ängsligt jagande stråkar och därefter oboe och klarinett högt däruppe. Är det inte förtvivlad, ensam tonårsmusik? Ett horn avbryter och för in musiken på en mycket vacker, mjuk vals (i ny fräsch tonart) och det är som om normaliteten, ett fungerande och välordnat socialt jag, träder in.

För de allra flesta är Schubert fantastiska sånger och ljuva melodier. Men första satsen i hans Ofullbordade är verkligen något annat: Jag har alltid betraktat den som något slags självmordsmusik, eller snarare: självmordsförsöksmusik.

Snart börjar emellertid även den där valsmelodin att dra iväg – och ångesten är snart tillbaka. Spelar man den tretton minuter långa satsen på riktigt hög volym måste man till slut nästan hålla sig fast i stolen där man sitter för att inte slitas sönder. Det påminner mig om när jag första gången såg en film på Naturhistoriska muséet i den där jättebion Cosmonova:

Bilderna slungade iväg mig genom stjärnhoparna eller om det var Amazonasfloden. Schuberts musik kulminerar i ett parti med klättrande stråkar och pukor som börjar marschera rakt ut i ovissheten.

Satsen är ju fullständigt kluven i natt och dag. Den är splittrad mellan ett socialt, harmoniskt jag och ett mycket ensamt jag som tenderar att gå sönder i vanvettig desperation.Är symfonin ofullbordad? Nej. För mig är denna första sats i en aldrig färdigskriven symfoni ett universum i sig; den är fullbordad. Den fullbordar kluvenheten. Så upplever jag den.

Andra satsen kan man ha och mista. Den är fin. Men vad ska man ha den till när man hört den första? Ända sedan grammofonen kom och till idag, när det går sätta ihop vilka spellistor som helst på fem minuter, har lyssnandet gått åt det hållet: Vi tar vad vi vill ha av de där klassiska mästerverken och avstår ofta från helheten.

Vanligtvis orkar jag höra två av satserna i Beethovens Eroica. Ibland bara en av satserna i någon lång Mahlersymfoni. Det är en frihet, även om något förstås går förlorat också. Tack vare miljoner moderna lyssnare genomgår den klassiska reporoaren sedan många år sannolikt något av en revolution: Alla symfonier är numera en smula ofullbordade.

Antagligen var Schubert homosexuell. Hur det eventuellt påverkade hans komponerande är fullständigt omöjligt att säga något om. Kunskaperna om den lite tjocke, kortvuxne Schuberts liv är knappa.

Men de där tolv, tretton minuterna i första satsen av hans ”ofullbordade” rymmer en okänd biografi där var och en kan skriva in sin historia. Jag hör natt och dag, gemenskap och ensamhet, triumf och nederlag. Det är självmordsförsöksmusik som håller mig vid liv.

Mer läsning

Annons