Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sundborn – en idyll i chock

Greider besöker Sundborn

Annons

När jag i söndags hörde om den förskingring som Carl Larssongården utsatts för blev jag först häpen – och sedan direkt ledsen. Och orolig. Lilla Hyttnäs i Sundborn är inte vilken byggnad som helst. Den är en pärla i Dalarna och den har en plats i många svenska hjärtan. Den lilla värld som Karin och Carl Larsson där skapade för mer än ett sekel sedan gav dessutom eko i den stora världen – samtidigt som den fångade in ekon från världen när de båda formade sina ideal.

Mörka moln över Lilla Hyttnäs

Jag är en vänsterman. Det är inte idyllen i sig jag genom åren tyckt så mycket om, utan makarna Larssons hyllning till en idé om ett liksom förhöjt vardagsliv – enkelt, innerligt, småskaligt – där barnet självklart stod i centrum. Det går naturligtvis att tolka allt det där inskränkt familjekonservativt. Carl var en patriark, Karin fick aldrig chansen att bli målare därför att hon var kvinna och idyllen vilade på tjänstefolk. Men faktum är att Carls bilder och Karins textilier, blomsterarrangemang och inredningsideal kom att röja väg för det som länge framstod som Barnets århundrade i svensk historia. Historien om barnens rättigheter, om daghem och om barnbidrag börjar i någon mån också här. Jag brukar för övrigt heller aldrig underlåta att påpeka att Carl, som kom från det verkliga fattig-Sverige, från början var socialist! Det gick visserligen över efter hand och han blev osams med Strindberg och mer och mer konservativ. Lilla Hyttnäs gav drömmar och ingöt nostalgi i det svenska borgerskapet – jodå, men från makarna Larssons projekt utgår än idag också ett märkligt progressivt grundackord.

Lilla Hyttnäs gav drömmar och ingöt nostalgi i det svenska borgerskapet – jodå, men från makarna Larssons projekt utgår än idag också ett märkligt progressivt grundackord.

Och nu? Flera miljoner har förskingrats och man kan befara att verksamheten på Carl Larssongården kan bli lidande.

Berömt fönster

En mulen tisdagseftermiddag besöker jag Sundborn. Först stannar jag till vid kyrkan för att gå och titta på Carl och Karins grav, där flera av deras barn också ligger. Sjön är stilla. Carl Larssons berömda bomärke lyser på gravstenen. Jag har varit här många gånger förr. Jag blir lika berörd varje gång. På väg ut genom grinden möter jag en gammal dam som i sakta mak tar sin eftermiddagspromenad. Jag säger till henne att det är bra sorgligt det som hänt och hon förstärker det jag säger:

--- Det är mer än sorgligt, slår hon fast och ser både ledsen och arg ut.

--- Det är mer än sorgligt, slår hon fast och ser både ledsen och arg ut.

När jag sedan strosar vidare längs den fridfulla Sundbornsån möter jag fler bybor som gärna tar chansen att uttrycka sin sorg och ilska över det som hänt. Alla i byn vet naturligtvis vem den person är som orsakat alltihop, och alla berättar om hur stor chocken blev när de hörde om det för bara några dagar sedan. Det är faktiskt en by i chock jag möter. Byborna vet hur mycket verksamheten på Carl Larssongården betyder för de butiker som finns och för de anställda på gården. Men det är inte bara det. Det är Sundborns identitet som skakas om när dess stolthet drabbats av denna skandal.

Ett medelålders par kommer stavgående uppför Carl Larssons väg. Och kvinnan säger: ”Jag blir illamående när jag tänker på det”. Mannen berättar att någon tidigare idag var nere med en blomma till Lilla Hyttnäs, för att trösta den bedrövade personalen.

På graven.

Och där är nu gården. Jag tar ett foto av ena gaveln. Och när jag ser efter i kameran hur bilden blev avtecknar sig ett mörkt moln ovanför huset. På andra sidan huset står jag en stund och betraktar den där berömda raden av pelargoner på ett långt fönsterbräde. Det är senhöst. Gula löv. Jag har just promenerat genom en by som skakats om ordentligt. Och jag tänker: Hur man än ser på detta, så vittnar det till slut om den oerhörda betydelse som kulturellt skapande har.

Och där är nu gården. Jag tar ett foto av ena gaveln. Och när jag ser efter i kameran hur bilden blev avtecknar sig ett mörkt moln ovanför huset. På andra sidan huset står jag en stund och betraktar den där berömda raden av pelargoner på ett långt fönsterbräde.

Teckningar, målningar, möbler, blomsterarrangemang, ekon av barn som sprang uppför trappor: Det är det som betyder något i långa loppet.

Mer läsning

Annons