Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Grabbarna spelar kricket och är tacksamma i stunden"

/

Annons

Bussen in till stan tar cirka 40 minuter, de går inte så ofta och tillbaka går det ännu färre. Sista bussen går 19.00, och på helgerna går två stycken tur och retur. I ena änden av linjen finns Borlänge centrum, i andra ett samhälle med bland annat en flyktingförläggning där över 100 personer bor.

En av dem är min kompis Hedayatullah Arsan. En vanlig ung man som har fått turen nog att ha ett eget rum, som gillar att hänga med vänner och göra roliga saker. Han läser svenska två gånger i veckan och utöver det så går han på de språkkaféer som finns i stan. Han skulle gärna läsa mer svenska men hans busskort gäller inte längre än in till Borlänge. Ludvika, Falun och Säter är utanför zonen. Men han klagar inte, han tycker inte det finns anledning till det. Han säger att det bara är lite svårt att få tiden att gå.

Arsan berättar att inte så många svenskar verkar vara intresserade av att lära känna honom. Han försöker hitta kompisar och saker att göra men det är inte lätt, människor här är så upptagna med sitt eget. Han och jag lärde känna varandra för att han behövde vara i stan en gång när det inte gick någon buss. En gemensam bekant frågade om jag kunde tänka mig att hämta honom och på den vägen är det. Han har bott ute på förläggningen i snart ett år nu och han har hamnat där efter en lång och mödosam flykt.

Han pratar inte så mycket om hur livet brukade vara. Han har fullt upp med att försöka starta ett nytt liv här. Förutom att göra allt han kan för att lära sig språket och försöka hitta sysselsättning så är han initiativtagare till den nya sportklubben Borlänge Cricket Board. För tre veckor sen kom han till mig och sa att han ville dra igång det, och så fick det bli. Nu ses vi varje måndag, jag, Arsan och 30 unga killar till i samma situation som honom.

Barfota och iklädda jeans, med stora leenden springer de runt i salen. Efter tre träningar och hundra youtubeklipp fattar jag fortfarande egentligen ingenting om sporten förutom att det gör jävligt ont att få bollen på sig och att det handlar om att slå och springa. Men vi har kul och grabbarna har något att göra. Vi har blivit kompisar allihopa, ett bra gäng som håller på att hitta en gemenskap. Vi bygger något tillsammans som kan bli precis hur bra som helst. Men det kan också gå åt helvete.

För grabbarna kommer från Afghanistan. De flesta väntar på besked angående uppehållstillstånd. Förra träningen sa jag "Vi ska försöka få till matcher lite längre fram, vi kollar om det finns något annat lag vi kan möta". En av grabbarna kollade på mig och sa "Mm... om vi är kvar här då. Annars är jag där och då spelar talibanerna cricket med mig". Han skrattade till lite och vände sen bort blicken.

Det är verkligheten. Många av dem kommer inte få stanna. Sverige har ingått ett återvändandeavtal med Afghanistan och det har blivit lättare att tvångsutvisa barn och unga. Barnkonventionen är inte värd någonting. Dessa ungars liv är endast siffror. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson kallar det en framgång för Sverige. Jag kallar det för rasistisk politik som går ut över människors möjlighet att leva sitt liv i fred och frihet.

Men grabbarna gör sitt bästa för att inte tänka på det. De spelar cricket och är tacksamma i stunden. Förhoppningsvis kan vi fixa så att Arsan snart får ett regionalt busskort så han kan öva svenska fler gånger i veckan. Då kanske han förstår vad som står i brevet sen, den dagen hans besked kommer.

LÄS OCKSÅ: Intresset för cricket har ökat lavinartat

Mer läsning

Annons