Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min mammas minne

Krönika av Lena de Veen.

Annons

Den 21 juli 1969 landade Apollo 11 på månen. Neil Armstrong öppnade dörren och klev ner på månens yta där han tog de första, historiska stegen - och världen höll andan.

Min mamma satt, höggravid och med fötterna på bordet, i tv-soffan och såg det hela hända via gryniga bilder skickade direkt från rymden. Hon var ensam hemma i vår 30-talsvilla eftersom min pappa jobbade natt på stålverket. Framför sig på bordet hade hon en skål med bridgeblandning och på soffkudden bredvid henne stod en grå telefon. I den hade hon nyss pratat med sin syster, vars man också jobbade natt, men när kontrollrummet i Houston fick bildkontakt med Armstrong, lade de på luren.

Nej, det där sista lade jag till. Hon satt inte alls i vardagsrummet i mitt barndomshem eftersom det inte var köpt ännu. Det skulle dröja ungefär fem år tills vi flyttade in där. Skålen med bridgeblandning (en påse godis för er som inte vet) har jag heller ingen täckning för, fast det är högts troligt att det stod en sådan på bordet eftersom det var min mammas absoluta favoriter. Men telefonen tror jag faktiskt att hon har berättat om någon gång, åtminstone att hon pratade med sin syster den här kvällen och att de tillsammans följde sändningarna, men på varsitt håll. Däremot stod nog inte telefonen bredvid henne i soffan eftersom telefonerna på den tiden var så kallade stationära och oftast stod i hallen, utan förlängningssladd.

Det har blivit mitt minne nu. Som om jag var med när det hände, trots att jag inte var det.

Jag har lagt till och dragit ifrån, använt min fantasi och skapat mig en egen bild som jag tänker på varje gång jag hör eller läser om månlandningen. Jag kan tydligt se min mamma som ung framför mig och hur hon satt där framför tv:n, bevittnande en världshändelse. Och det är rätt intressant att jag kan det eftersom det inte är mitt minne. Jag var inte född då. Det var inte ens jag som låg i hennes mage den här kvällen, det var min storasyster. Jag har alltså ett minne av min mammas minne.

Det har blivit mitt minne nu. Som om jag var med när det hände, trots att jag inte var det. Det har berättats så många gånger eller med sådan inlevelse att det framträder för mitt inre som mina egna minnesbilder.

Det är så med minnen, de är rörliga och flyter samman med andras minnen, de växer eller krymper. Ibland försvinner de helt men många gånger kan de väckas till liv igen genom en doft eller annan känsloförnimmelse. Som för mig. Den magiska julinatten 1969 har blivit mitt minne nu. Som jag kan föra vidare till mina barn. Så att de också kan ta det till sig, göra det till sitt. Om de vill.

Mer läsning

Annons